360 Nationella prov – är det rimligt?

Insikten slog till hårt när jag stannade upp och räknade efter vad den här terminen innehåller utöver allt som alltid ingår. Det kan inte vara rimligt?

Jag undervisar  i svenska, matte, historia, religion, samhällskunksap och geografi. I år gör jag det i en 6:a vilket innebär att vårterminen från februari till maj handlar om nationella prov. Prov i mängder, som det ska planeras för. De ska genomföras, rättas, sammanställas, kommuniceras med elever och föräldrar samt matas in i statistiken. Prov i tre ämnen med sammanlagt 12 delprov och 30 elever i klassen. Det innebär;

  • 360 nationella prov
  • 90 sammanställningar av proven
  • 30 utvecklingssamtal
  • 360 prov som ska matas in för insamling av statistik

Jag vågar inte ens räkna på vilken tid det här innebär. Men jag kan ganska snabbt konstatera att det är ett kostsamt statistiskt underlag man tar fram. Kostsamt ekonomiskt och faktiskt ur ork och hälsosynpunkt. För under hela den här perioden kan man inte sätta all undervisning på stand by utan det ska också fungera på något sätt. Inte med samma kvalitet och uppföljning, för det är en orimlighet. Vilket i sig är en enorm stress att inse.

För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om mina tankar kring nationella prov. Jag skrev bland annat så här;

När jag började genomföra proven med mina klasser gjorde man proven i år fem. Då tyckte jag att det var ett fantastiskt redskap. Jag fick hjälp att fokusera mot målen, tipsa på sätt att skapa frågor och uppgifter där elevernas kunskaper blev synliga. Det var en hjälp att kunna rätta och bedöma både undervisningen och vilka kunskaper eleverna hade. Det hjälpte mig enormt att utveckla min egen undervisning, min bedömarkompetens och jag fick en chans att synliggöra både för mig och för eleverna vart vi stod just nu och vart vi var på väg.

Att få hjälp med allt detta och inte uppfinna alla hjul själv är något jag har uppskattat. Vetskapen om att proven var genomtänkta och utprovade gjorde att de gav en extra tyngd och hjälp åt att utveckla undervisningen mot målen. Dessutom hade vi den organisationen att jag fick jobba vidare tillsammans med eleverna. Vi kunde jobba med det som vi såg saknades. Det blev ett lärande verktyg.

Nu upplever jag att det framförallt är ett statistiskt underlag. Självklart kan jag använda proven på det sätt jag egentligen vill men tiden räcker inte till. För det är ju inte bara i mina ämnen som varje elev genomför 12 delprov var. De har ytterligare två ämnen där de sammanlagt ska göra 8 prov till. Det tar massor av undervisningstid. Jag skrev också;

Jag har envetet försvarat de nationella proven utifrån tidigare beskrivna argument. När jag vid ett tillfälle hörde våra högt uppsatta skolpolitiker tydligt tala om att det är inte ett lärande redskap för elever och lärare, det är endast ett statistiskt underlag. Då tappade jag lite av orken. Det är många timmar vi lägger av vår tid för att skapa statistiska underlag – jag tror inte det är ett effektivt sätt att höja kvaliteten i svensk skola.

Jag skulle önska att få använda proven, i något mindre omfattning, som ett lärande redskap. Få en utvärdering på undervisningen och fortsätta stöta min bemödarkompetens mot de exempel som finns i anvisningarna. Jag skulle så gärna vilja göra proven tillsammans med eleverna som jag ska få följa ett år till, så att vi kan jobba vidare med luckor tillsammans. Ett lärande redskap – som kan bidra till att lyfta svensk skola.

Nationella prov som ett lärande reskap är ett suveränt hjälpmedel till att jobba mot målen. Jag använder tidigare nationella prov. Genom att jag använder dem i undervisningen har jag tillgång till bra formulerade frågeställningar och dessutom får jag stöd i min bedömning tack vare elevexempel och kommentarer som finns i materialen. Jag utvecklar min kompetens. Det är ett strålande reskap. För det finns nog en tanke till med nationella proven – de leder oss pedagoger mot kunksapskraven i läroplanen. Och den tanken är god tycker jag. Att alla som undervisar får ett stöd så att undervisningen leder till målen och där tror jag nationella proven uppfyller sitt syfte. Därför är jag kluven till central rättning. Men det är klart, är det bara ett statistiskt underlag så är kanske central rättning den bästa lösningen ändå.

För det tar tid, enorm tid att genomföra de nationella proven. 360 delprov att gå igenom och sammanställa och kommunicera. Och när det är gjort är det 30×6 betyg kvar att sätta. Där de nationella proven bara är en del av underlaget, i de ämnen som de finns i. Nu förstår jag varför jag för två år sedan tänkte:

”Jag ska aldrig mer säga att jag har fullt upp om jag inte har en 6:a”

Det är inte rimligt.

Mina tankar om nationella prov

Just nu pågår de nationella proven i många klassrum runt om i vårt land. Det är många timmar det tar att genomföra dem, rätta och sedan rapportera in minst del i varje test. På bloggen läraravtryck, där jag finns med som en av bloggarna, har vi den här veckan temat Nationella prov och vi skriver om våra tankar och erfarenheter kring det. Så här skrev jag.

Jag ansvarar inte för att några nationella prov blir gjorda och rättade i år. Förra året hade jag en år 6 och då genomförde vi nationella prov i engelska, svenska, matematik, geografi och fysik. Jag har funderat en hel del på det här med nationella prov. Från att ha varit den största försvararen och förespråkare för proven till att idag vara lite tveksam till dem. Hur har det blivit så? Jo, det handlar om det för mig väldigt viktiga syftet.

När jag började genomföra proven med mina klasser gjorde man proven i år fem. Då tyckte jag att det var ett fantastiskt redskap. Jag fick hjälp att fokusera mot målen, tipsa på sätt att skapa frågor och uppgifter där elevernas kunskaper blev synliga. Det var en hjälp att kunna rätta och bedöma både undervisningen och vilka kunskaper eleverna hade. Det hjälpte mig enormt att utveckla min egen undervisning, min bedömarkompetens och jag fick en chans att synliggöra både för mig och för eleverna vart vi stod just nu och vart vi var på väg.

Att få hjälp med allt detta och inte uppfinna alla hjul själv är något jag har uppskattat. Vetskapen om att proven var genomtänkta och utprovade gjorde att de gav en extra tyngd och hjälp åt att utveckla undervisningen mot målen. Dessutom hade vi den organisationen att jag fick jobba vidare tillsammans med eleverna. Vi kunde jobba med det som vi såg saknades. Det blev ett lärande verktyg.

Kan man inte det ändå tänker kanske du. Jo, det är klar. Alla dessa fördelar finns kvar. Varför är jag då tveksam och ibland till och med lite uppgiven?  Jag tycker att allt det jag såg som vinster och som är fördelarna med proven finns kvar. Och jag skulle vilja att det var precis det här som var syftet och tanken med proven. För det hade gjort att jag, för min del, hade tyckt att det varit värt att lägga alla timmar på att genomföra dem och rätta. För det är ett redskap i vårt gemensamma lärande.

Men det är inte bara så längre. Jag upplever det som ett kontrollverktyg. Det finns en misstro mot att jobbet ute i skolorna görs på ett bra sätt. Därför behöver det kontrolleras. In i minsta detalj, in i minsta delprov ska resultatet matas in och skickas iväg. Det är många delprov. Det tar lång tid att sitta och mata in statistik och göra ett jobb som inte leder till något lärande alls för mig och mina elever. Och jag vet inte vad det leder till? Vad användes det till? Mer än att skapa statistik över skolornas resultat ner på klassrumsnivå så att man kan jämföra med betygen och göra svarta nyheter av det sedan. Eller?

Jag har envetet försvarat de nationella proven utifrån tidigare beskrivna argument. När jag vid ett tillfälle hörde våra högt uppsatta skolpolitiker tydligt tala om att det är inte ett lärande redskap för elever och lärare, det är endast ett statistiskt underlag. Då tappade jag lite av orken. Det är många timmar vi lägger av vår tid för att skapa statistiska underlag – jag tror inte det är ett effektivt sätt att höja kvaliteten i svensk skola.

Jag skulle önska att få använda proven, i något mindre omfattning, som ett lärande redskap. Få en utvärdering på undervisningen och fortsätta stöta min bemödarkompetens mot de exempel som finns i anvisningarna. Jag skulle så gärna vilja göra proven tillsammans med eleverna som jag ska få följa ett år till, så att vi kan jobba vidare med luckor tillsammans. Ett lärande redskap – som kan bidra till att lyfta svensk skola.

Och varför inte få lite statistik på köpet. Statistik som matas in av någon som inte jobbar med undervisning. Statistik som sedan sammanställdes på kommunnivå så att huvudmannen kunde se det på övergripande nivå och arbeta för att skapa en organisation med redskap där lärande står i fokus. Då skulle de nationella proven bli ett redskap för lärande i alla delar i organisationen. Tänker jag.