Följ med mig in i texten – en magisteruppsats om kamratrespons

”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons” blev titeln på magisteruppsatsen som till slut blev klar. Kombinationen nytt jobb och skriva uppsats var inte den ultimata men det är kanske det som också gör att lyckan att var i mål så stor. När man gör det omöjliga möjligt ger det en enorm erfarenhet och kunskap som kan omsättas många sammanhang!

Mitt varmaste tack…

”Är det inte det livet handlar om? Att lära sig nya saker!” sa min dotter till mig vid ett tillfälle. Att skriva uppsats är verkligen att hela tiden leva både de kloka orden och att leva den skrivundervisning som jag under många år har försökt leda mina elever igenom.
Mina elever har genom alla tider varit en källa till utveckling av mitt pedagogiska ledarskap men framförallt till kunskap om elevers lärande. Jag hoppas att mina elever har fått med sig redskap till kommande texter precis som jag har efter det här skrivandet!

Först vill jag vända mig till eleverna som varit med och gjort den här studien möjlig. Ni vet vilka ni är. Tack för att jag fick ta del av era reflektioner om skrivande och kamratrespons.

Tack också till min fantastiska familj för att ni har stöttat och peppat mig när det har varit motigt och jag har varit nära att ge upp. Tack för stödet när tid och ork inte räckt till. Med glada tillrop och möjliggörande av tid har ni varit en stor bidragande orsak till att uppsatsen till slut blev klar. Jag är tacksam för er hjälp.

Sist men inte minst vill jag tacka min handledare Ewa Bergh Nestlog, som under arbetets gång har funnits till hands med sin skärpa, kunskap och omtanke. Utan din skarpa blick, din klokskap, din kunskap och dina utmanade frågor, hade den här uppsatsen aldrig blivit klar.

Följ gärna med in i texten och ta del av den här uppsatsen om kamratrespons! Min ambition har varit att försöka förstå lite mer om vad som händer när elever i mellanåren arbetar med skrivande. Den här undersökningen kan vara en pusselbit som kan läggas till de kunskaper som redan finns om vad som händer och sker när elever arbetar med text.

Så ta gärna del av ”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons”

 

Bild_uppsats

Chambers metod i nytt sammanhang

Aidan Chambers har utvecklat en numera välkänd struktur i hur man kan genomföra boksamtal för att få läsaren att bli en tänkande läsare. Han menar att väl fungerande boksamtal hjälper eleverna att sätt ord på sin läsupplevelse och genom det utveckla sin kommunikativa förmåga. Det leder i sin tur till att förmågan att  kunna uttrycka sig och samtala om olika saker i livet. Strukturen har jag använt många gånger i boksamtal tillsammans med mina elever när vi har haft boksamtal om skönlitterära böcker. Metoden som Aidan Chambers har arbetat fram kallar han ”Tell me”, på svenska ”Jag undrar”.

Strukturen  för samtal ser ut så här:

Jag undrar…..

….. var det något du  gillade?

….. var det du inte gillade?

…..  var det något du inte förstår?

…. lade du märke till några mönster eller kopplingar?

Mönster och kopplingar inom skönlitteratur kan vara inom:

  • Inom texten -upprepningar, rim rytm
  • Text till text – genre, intertextualitet ( hur olika texter anspelar på andra texter)
  • Text till sig själv – erfarenheter anknytning – vad känner jag igen hos mig själv?
  • Text till omvärld – t ex vilken omvärldskunskap är det vi behöver för att förstå

Tillsammans med eleverna valde jag oftast att göra fyra spalter på tavlan där vi samlade våra tankar i stödord. Utifrån det vi sedan hade sammanställt såg vi många trådar att dra i för att få en bra diskussion om boken vi hade läst.

Metoden är väldigt användbar på andra texter också. Jag har förmånen att vara en del av teamet som håller i handledarutbildningen på Linnéuniversitet för handledare i Läslyftet. Våra träffar handlar både om ämnesdidaktik men också om teorier om handledning och praktisk användande av modeller att omsätt i handledningssituationer på hemmaplan. Den här gången har vi använt Chambers modell ur ett handledningsperspektiv utifrån muntlig text. Det visade sig vara ett bra verktyg.  Chambers modell fungerade alldeles utmärkt  även på andra texttyper än den skönlitterära.

Vi valde att applicerar frågemodellen på föreläsningar:

  • Vad tyckte du om i fråga om idéerna i föreläsningen
  • Vad tyckt du inte om
  • Finns det något du undrar över som rör idéerna i föreläsningen eller samtalet
  • Vika kopplingar ser du mellan olika idéer? Vilka kopplingar ser du till egna erfarenheter? Vilka mönster uppfattar du i vårt samtal?

Det blev intressanta diskussioner och reflektioner om de föreläsningar som alla hade lyssnat på. Deltagarna i gruppen turades om att vara samtalsledare för att samtalet skulle ledas av någon med ansvar att hålla fokus. De fyra olika infallsvinklarna att se på den text man har tagit del av, i det här fallet muntlig text,  gjorde att det gruppen hade något att luta sig emot. Det tror jag gjorde att det blev fokus på innehåll och att reflektionerna fördjupades. Det är dessutom en enkel metod att förhålla sig till då det är få punkter att komma ihåg. Inför kommande träffar på hemmaplan har alla nu fått prova på en modell som är direkt omsättningsbar till texter och filmer i läslyftets moduler men också direkt in i klassrummet tillsammans med eleverna vid andra textsamtal än skönlitterära.

Metoden kan formuleras om för att passa in i olika sammanhang och där fungera väl upptäckte vi. Hade jag jobbat tillsammans med elever hade jag direkt provat på att jobba med metoden vid läsning av faktatexter eller efter att ha sett en film. Nu kommer jag använda metoden i de sammanhang jag ingår i nu. Jag har ytterligare ett redskap att använda vid samtal om  text, muntlig som skriftlig, Det är precis det här som är poängen med metoder tänker jag. Fundera över dem, anpassa dem och sedan omsätta dem i sammanhang där de uppfyller en viktig uppgift, även om inte metoden används på det sätt som kanske var ursprungstanken!

EPA – allas röster blir hörda

I min undervisning använder jag olika metoder för att få alla elever delaktiga och aktiva. Många gånger förändrar jag metoderna och utvecklar dem så att de passar mig och gruppen.

För ett antal år sedan började jag jobba med skrivande i form av in-texter och ut-texter. In-texterna var och är ett sätt för elever att samla sina tankar och i första läget skriva för sig själv. In-texterna kan sedan vara underlag för texter som skrivs till många fler mottagare. I det här arbetet började jag använda mig av det som nu kallas för EPA. EPA innebär – tänk Enskilt, sedan i Par och därefter Alla tillsammans.

När jag började gjorde jag det i kombination med att skriva. Tänk själv genom att formulera dina tankar i skrift, prata två och två, skriv igen om du vill och sedan samlade vi ihop oss i hela klassen. Vi fick fram många åsikter i de frågor vi funderade över. Något som visade sig ske som en bonus var att så många fler blev muntligt aktiva. De elever som sällan hade varit så aktiva i våra diskussioner var de som var snabbast med att vilja dela med sig av sina tankar. Det gjorde att fler röster blev hörda i klassrummet. Klassrummet blev flerstämmigt.

Jag funderade på vad det var som skedde. Vad hände som gjorde att möjligheten för fler att ta del ökade och jag fick fler tankar att samla ihop? Det visade sig att det berodde på att många plötsligt fick extra tid till att tänka efter, det fanns de som plötsligt vågade ta del av diskussioner när de kunde läsa innantill och det var flera som uttryckte att när de hade fått höra vad andra tyckte i samtalet två och två så fick de fler idéer eller blev stärkta i den tanken de hade. Därför vågade de fånga ordet i den stora gruppen trots att det tidigare hade känts läskigt.

thinking-kid-1428260-639x505

EPA är en modell som kan utvecklas och användas på många olika sätt. När vi gick mattelyftet var det en återkommande aktivitet som vi skulle jobba med tillsammans med eleverna. Fundera på uppgiften enskilt, jobba i par och tillsist samla ihop i helgrupp. Alla elever från år 1 till 6 jobbade med modellen under matematiken. När jag tog över en ny grupp märktes det tydligt. Det var en bekant och trygg metod att använda och vi kunde göra det från dag ett.

Genom att alla får tänka eller tänka/skriva så får också fler möjlighet att vara en del av klassrumsdialogen. Allas röster kommer fram och blir viktiga. EPA kan man använda i alla åldrar och alla ämnen – oavsett om man kan skriva eller inte.  Tänka själv utan att skriva, tänka själv och rita eller skriva – det kan se olika ut. Genom att alla får en stund att samla sina tankar kring en fråga och sedan höra vad andra har tänkt kan så många fler vara delaktiga och jag vet att jag kan ställa frågan till vem som helst i klassrummet för alla har förberett sig!

Jag hittade anteckningar från en bok som var viktig för mig när jag började min resa som lärare och som jag återkommit till genom åren, Det flerstämmiga klassrummet av Olga Dysthe. Hon skriver ”Mitt huvudargument för det dialogiska klassrummet ligger i språkets centrala betydelse i inlärningsprocessen.” Hon skriver också  ”Det försiggår samtal i alla klassrum och vanligtvis också en del skrivande, men det som gör klassrummet dialogiskt är hur skrivande och samtal används för att främja inlärningen.”

Det här har jag tagit med mig och försökt omsätta på olika sätt i min praktik. När jag började använda tänk/skriv/ samtal fick jag ett bra redskap att använda. I det dialogiska klassrummet försiggår ett samspel mellan lärare och elever men också mellan elever. I det samspelet är ingår både skrivande och samtalande, samspelet mellan de båda är en viktig del i det dialogiska klassrummet. För att det ska bli ett dialogiskt klassrum fullt ut är det viktigt att låta alla också få tid att tänka.  Samspelet mellan att tänka själv, samtala och få ner sina tankar i text/bild är något som främjar språkutveckling och där med kunskapsutveckling tänker jag.

 

Litteratur: Dysthe, Olga (1996). Det flerstämmiga klassrummet: att skriva och samtala för att lära. Lund: Studentlitteratur

Pedagogiska samtal – vilka spår kan man se?

Under hösten har vi haft två bokcirklar igång på vår skola. Den ena boken vi läste var Greppa språket, vilket all personal jobbat med och pratat om på våra arbetslagsmöten. Den andra bokencirkeln har varit för alla som undervisar i F-6 på vår skola. Vi har alla läst Göran Svanelids bok De fem förmågorna för att sedan mötas kring frågeställningar som jag tillsammans med mina förstelärarkollegor har satt ihop. Frågorna har inneburit att titta på sin egen praktik, diskutera olika tankar från boken och dela med sig av det som sker i var och ens klassrum samt funderat över för och nackdelar med The big five som modell. Vi har haft fyra tillfällen tillsammans.

Det har varit väldigt intressanta diskussioner och samtidigt har vi fått titta in i varandras praktiker, fått ta del av lite nya tankar från boken men också kopplat på forskning som handlar om digital läsning. När vi pratade om procedur förmågan passade jag på att visa på vad Maria Rasmusson hade sett i sin avhandling. Jag kopplade även på erfarenheter från mitt klassrum utifrån tankar från avhandlingen.

Genom åren har vi haft många konferenser av olika slag där vi har jobbat med gemensamma uppgifter, pratat bedömning, kunskapskrav och språkutvecklande arbetssätt osv. En svaghet i detta arbetet är att vi allt för sällan har följt upp effekterna av arbetet vi har gjort. När vi har jobbat klart lämnar vi det vi har jobbat med och utgår från att något skett i mötet mellan varandra. Den här gången ville jag inte falla in i mönstret igen. Jag var nyfiken på om man kunde se spår i någons arbete efter de konferenser vi har haft.

När jag mötte en kollega som jobbar tillsammans med elever i förskoleklassen blev jag påmind om mina tankar kring uppföljning. Hon berättade om en stund som gruppen har tillsammans varje dag där de ibland  pratar om vad de har gjort och vad de har lärt sig. Hon berättade att numera hade de samtalen om vad de har jobbat med en kort stund varje dag, istället för då och då, och pratar då om vad de hade lärt sig eller fått träna mer på under dagen. 6-åringarna hade massor att berätta.

IMG_8561IMG_8560

För att det skulle bli synligt för alla d vs elever, lärare och föräldrar hade de nu börjat skriva ner det som sades. Allt lärande samlades i en pärm som ligger tillgänglig för alla som kommer in i klassrummet.

Jag frågade vad det var som gjorde att hon hade börjat jobba med att synliggöra lärandet mer systematiskt. Svaret på det var att när vi hade våra möten fick hon inspiration till att hjälpa eleverna att få syn på vad man har lärt sig, och hon visste att åldern inte spelar någon roll för alla kan sätta ord på sitt lärande om de får chansen.  Vilket blev väldigt tydligt. Den här stunden blev också tillfälle till samtal om att ibland får man jobba väldigt hårt för att lära sig något men ibland går det lättare. Att lära kan innebära att man repetera och ”sätter fast kunskaperna hårdare”. Just insikt om att lära är något som ofta kräver ansträngning är något som vi alla vill att eleverna ska få med sig för att klara de utmaningarna som man möter.

Jag började letade efter fler spår av våra diskussioner och träffade på mina andra kollegor som också jobbar med förskoleklass. De hade blivit inspirerade av en lärare som jobbar med de lite äldre barnen när de pratade om begrepp. Numera samlar de också begrepp i en egen begreppsbok i matematik. Boken kommer fram med jämna mellanrum och varje gång bläddrar barnen igenom den – ”ja, just det! Så hette det! Det kan jag nu!” kan det låta i rummet under tiden.

IMG_8578IMG_8580

Tänk att börja förstå att man kan vara medveten om sitt lärande och att det kan krävas en hel del ansträngning för att klara olika uppgifter. Tänk att få insikten om att jobbet leder till ett resultat.Tänk att tidigt få ta del av ord och begrepp, som kan vara svåra och ta tid att förstå men om ett frö sås i förskoleklassen är sannolikheten väldigt stor att det blommar för fullt efter några år.

Vad mycket de här eleverna kommer att få med sig när de har  insikten om vad det innebär att lära, har exempel på strategier som man kan använda och har mött pedagoger som ser att det är möjligt att jobba så här tillsammans med elever i förskoleklassen. Den handlingen säger något mer än själv orden tycker jag. Det visar på stor tilltro till elevers förmåga oavsett ålder!

Vad är skillnaden före och efter våra pedagogiska möten frågade jag. ”Den stora skillnaden är att det vi har valt att göra har vi valt att göra med en större medvetenhet om vad och varför” blev svaret. Jag tänker att genom att vi blir med medvetna om varför vi gör det vi gör, så blir det kanske färre uppgifter för barnen men uppgifterna är tydligare och mer förankrade i våra mål. När vi dessutom får en bild av varandras arbete och möts för att skapa ett gemensamt språk skapar vi samtidigt en röd tråd för eleverna. De får bättre förutsättningar att förstå skolkoden genom att de får träna så länge och mycket som det kan behövas för att knäcka koden.  Tillsammans ger vi eleverna bra förutsättningar att lyckas nå de mål som finns, som kan vara svåra att nå om man inte får träna förrän det är dags att bedöma arbetet mot kunskapskraven i år 6.

Uppföljning är viktigt. Här kan vi synliggöra att vi själva lär oss av varandra precis som vi många gånger vill att eleverna ska göra. Vi kan också synliggöra det som inte har fungerat och titta med kritiska ögon på det vi har gjort för att lära mer inför nästa tillfälle. Vi lär och utvecklar undervisningen tillsammans – det tror jag gör jobbet både roligare och lättare eftersom man inte är ensam med sina utmaningar och möjligheter!

Att visa och vägleda elever i skriv- och läsförmåga

En rapport från skolinspektionen visar att  ”skolan måste ge eleverna bättre möjligheter att utveckla sin läsförståelse och skrivförmåga och därmed också sin förmåga att tänka, kommunicera och lära. Framför allt behövs ett mer aktivt stöd från lärarna.”

Explicit undervisning i skriv- och läsförmåga blir väldigt viktigt kommer man fram till. Det finns ett antal punkter som de ser som utvecklingsområden:

  • Lärare behöver i betydligt högre grad ge elever möjlighet att förstå vad de ska lära sig och varför.
  • Lärare behöver i betydligt högre grad aktivt visa och vägleda eleverna samt ge dem möjlighet att samtala om texter, både egna och andras.
  • Lärare och rektorer behöver följa upp hur elevernas intresse för läsning och skrivning utvecklas.

Här på bloggen är skriv- och lässtrategier ett återkommande ämne. Jag har jobbat mycket för att utveckla min undervisning inom dessa områden eftersom jag insåg att mina elever inte skulle nå de målen som finns i Lgr 11 när den kom. Jag har upptäckt att genom samtal och gemensamt arbete kring text leder det till att alla kan utveckla sina förmågor långt förbi det som var och en först tror är möjligt.

Jag har samlat länkarna till skriv och läsinlägg på bloggen här om du vill ta del av exempel på hur jag och mina elever har jobbat för att alla ska bli textmedvetna och utveckla sina förmågor.

Det finns en modul i läs- skrivportalen som handlar om att skriva i alla ämnen från Linnéuniversitetet. Där finns många väldigt bra texter att ta del av och jobba med. I modulen har vi fått den stora äran att bidra med ett par lektioner.

I den första filmen undersöker vi vilka texttyper som finns runt om oss.

 

I den andra filmen jobbar vi tillsammans för att komma igång med ett skrivande om hållbar utveckling. Vi skriver in- texter och både elever och jag reflekterar över vinsterna med det.

 

Kamratrespons är ett bra verktyg för att skapa textmedvetenhet och utveckla sin skrivkompetens tillsammans med andra.


Att jobba med textmedvetenhet på olika sätt gör att elever får redskap till läsförståelse, ökad skrivkompetens och stöd för att utveckla sina tankar tycker jag – explicit undervisning som visar och stödjer eleven ger absolut resultat!

Poesi och cirkelmodellen – en lysande kombination

Jag ser engagerade elever som sitter och småpratar vid borden
Jag hör ett kreativt sorl i klassrummet och pennor som rispar mot papper
Jag känner koncentrationen och arbetsron
Det är så här det ska vara i en skola.

Jag har alltid tyckt att det är lite klurigt att jobba med poesi med eleverna. När det kommer till skrivande av olika dikter brukar klassrumet vara fullt av suckar och pustar. Vånda över att man tror att det ska vara på ett visst sätt och det sättet kan man inte. Att jag själv tycker att det är klurigt är nog för att långt inne finns samma vånda gömd. Vi bär mycket med oss i in i vårt uppdrag.

Men de senaste åren har det blivit bättre och gått bättre. Jag hittade en bra bok med tips och de tipsen har jag kunnat utgå ifrån. I boken finns många olika former att skriva dikter på. Dessutom har jag börjat använda låttexter som ingång till att läsa och fundera över poesi.

Den här gången kombinerade jag mina tidigare efrarenheter och cirkelmodellen. Jag jobbar efter den modellen när vi skriver andra textetyper men av någon anledningen har inte poletten trillat ner förrän nu vad det gäller poesi!

cirkelmodellen
Cirkelmodellen ur Stärk språket stärk lärandet

Hur har vi då jobbat? Jo, vi har;

Fas 1- bygga upp kunskap

Vi tittade tillsammans på en presentation som vår bibliotikare visade oss. Där presenterade hon olika typer av dikter och vi funderade på hur de såg ut, rytm och innehåll. Vi byggde upp ytterligare kunskaper genom att jobba med en låttext. Lyssnade och analyserade.

Fas 2 – läsa och undersöka texter

Nu var det dags att möta massor av olika dikter. Eleverna jobbade tillsammans. De läste, pratade om innehåll och tänkte kring dikter två och två. Paren valde sedan en dikt som de ville läsa för kompisarna och vi skapade nya, lite större grupper så att alla fick höra många utvalda dikter. Det blev en ordentligt ”diktbad”. Vi samlade ord och vackra fraser på ett blädderblock. Något man kunde använda sig av i kommande faser om man ville.

Poesi

Fas 3 – skriva gemensam text

Vi skrev dikter tillsammans. Jag hade samlat ihop exempel på olika former som man kan skriva sin dikt i. Det var former som ”jag är…,miljödikt, namndikt”, osv. Förebilder för att underlätta skrivandet. Tillsammans skrev vi en miljödikt. Man skulle välja en miljö och beskriva den med jag ser, jag hör och jag känner. Eleverna valde klassrummet! Resultatet ses överst. Vi fick tillfälle och prata om ord. ViIlket ord passar bäst av två som betyder ungefär samma sak osv. Vi skrev också en ordklass dikt. Ett substantiv, två adjektiv som beskriver substantivet, tre verb, en mening och till sist substantivet igen.

Fotboll
rund, hård
Flyger sparkas skjuts
Den studsar mot mål
Fotboll

Fas 4 – skriva på egen hand

Vilken lektion! Efter vi hade skrivit tillsammans satte alla igång att skriva egna dikter. Full koncentration och stort engagemang. Det skrevs massor av dikter. Olika sorters. Inte bara de formerna vi hade skrivit, utan många fler. Men även helt egna dikter där man skapade sin egen form. Lektionen därefter jobbade vi med kamratrespons i grupp. Vägde ord och fraser, utvecklade tillsammans. Jag berättade om det i ett tidigare inlägg: Kamratrepons i grupp med fokus på fraser och ord! Det var väldigt uppskattat av eleverna.

Därefter har var och en fått välja någon eller några dikter att illustrera. Kombinera text och bild och jobba med kunskapskravet:

Genom att kombinera text med
olika estetiska uttryck så att de samspelar på ett ändamålsenligt och effektivt sätt kan
eleven förstärka och levandegöra sina texters budskap.

Lgr 11 s.230

Det gör vi på två sätt. Dels illustrera texten med ritad/målad bild men också tillsammans med bildläraren där eleverna i grupp kommer att kombinera rörlig bild, ljud och text. Gruppen har valt ut en av dikterna för att illustrera den. Jag ser verkligen fram emot att se filmerna!

Det är så roligt att jobba när man hittar en form som fungerar och som leder till sådant engagemang hos eleverna. Det här kommer jag absolut göra igen med nästa gäng och förhoppningsvis landar det väl då med!

(Dikterna är publicerade efter tillstånd av eleverna)

Ps: Efter önskemål finns nu ett inlägg med fler detaljer att ta del av! 

 

Mottagare bortom klassrummet – är det viktigt?

Jag öppnar mitt fack efter jullovet och hittar ett stort, tjockt kuvert. Vänder på det och utbrister – jaaa!

När jag en stund senare hade läst brevet  fick jag ännu ett belägg för att skriva till verklig mottagare är något alldeles extra – och  där och då var det dags att omvärdera min åsikt!

Vi började höstterminen med att jobba om demokrati och mänskliga rättigheter. Till varje tema som vi jobbar med kopplar jag någon skönlitterär bok som passar. Den här gången jobbade jag och vår fantastiska bibliotekarie tillsammans. Eleverna läste boken ”Jag är en pojke med tur” av Monika Zak. Boken är en väldigt bra skildring av pojken Esmats väg till Sverige. Han kom hit alldeles ensam efter att kommit ifrån sin familj i Afganistan.

Jag_är_en_pojke_med_tur
Hela texten finns på Bäckaslövskolans biblioteksblogg

Eleverna läste och diskuterade boken. När vi hade läst klar fick alla i uppdrag att fundera över kopplingar till barnkonventionen.

Jag_är_en_pojke_med_tur_-_sista_delen
attlaratillsammans.blogspot.se

Genom att skriva på bloggen och sedan läsa det andra hade skrivit fick alla chans att förbereda sig inför att skriva ett brev till Monika Zak. Tillsammans hjälptes vi åt och fundera över innehåll, hur inledningen skulle kunna se ut och hur man kunde avlsuta sitt brev. Vi pratade om texttypen brev och hur man kan se att det är ett sådant. Därefter drog skrivprocessen igång. Eleverna skrev, gav respons och bearbetade sina brev. Sista dagen innan jullovet lade jag 30 brev i ett kuvert och skickade iväg det. Det blev en fin julklapp tänkte vi, eftersom det var många uppskattande ord som eleverna ville förmedla till författaren.

Vi jobbar alltid med text som att den har en mottagare, om så bara skribenten själv. All text har ett budskap och man kan använda text till att utveckla sina tankar och lärande och för att kommunicera med sin omgivning. Jag som lärare har förmedlat ett tydligt syfte med skrivandet när vi skriver i alla ämnen eftersom det är ett sätt att lära och utveckla både sina tankar och kunskaper. Texten har alltid en mottagare men den kan se lite olika ut. Det kan vara någon i klassen eller någon läsare på vår blogg.  Så har vi jobbat. Jag har tänkt att det fungerar lika bra om mottagaren finns i klassrummet och på bloggen som någon annanstans.Nu har jag ändrat mig. Det finns verkligen en poäng i att skriva till någon helt annan än dem som brukar vara läsare av texten. I ett sammanhang där man vet att det finns en tydlig mottagare, en person som kommer att läsa och förhoppningsvis till och med svara! Vi fick svar, och vilket svar sedan. Ett långt utförligt svar där alla elever fick svar på någon av de frågor som de hade ställt. Vilken glädje!

För andra gången (första gången kan man läsa om här) den här hösten har vi skrivit texter till andra än dem vi brukar och det har det verkligen hänt något.

Skrivandet  måste upplevas som viktigt och meningsfullt här och nu; skrivandet måste ha ett syfte. Lärararna måste har ett verkligt syfte klart för sig och eleverna måste känna att de skriver därför att det finns ett skäl att skriva, därför att de genom att skriva får ge uttryck för något som de är intresserade av och önskar dela med andra och därför att någon är intresserad av vad de skriver.

Det nödvändiga skrivandet av Lorentzon, Smidt (red) S. 13

Jag upplever ingen skillnad under skrivprocessen jämfört med alla andra texter vi har skrivit men det är när svaret eller responsen kommer, det är då det händer något! Det glittrar extra i ögonen på eleverna och det pratas om text, om budskap, om tankar kring det som skrivits och mottagarens svar. Och jag tror minsann att det förstärker lusten att skriva, ännu mer!

Jag har fått omvärdera min syn på att skriva text till tydligt uttalad mottagare bortom klassrummet,och bloggen, och det gör jag gärna, särskilt med tanke på att flera elever har uttryckt; Kan vi inte göra det här igen?

Är det metodernas fel?

Nu händer det igen. Något pekas ut som ett enskilt fel som ska åtgärdas så är hela problemet löst. Det är ett sätt som passar nyhetsmedierna format väldigt bra vilket gör att det når ut till många. Det blir en förenklad bild av ett komplext sammanhang.

Den här gången handlar det om skriftliga huvudräkningsmetoder som anledning till att svenska elevers resultat i matematik har rasat men även om hur de metoderna har kunnat slå igenom utan att vara förankrade? Jag är kanske lite skadad av alla politiska uttalanden och nyheter de senaste åren för mellan raderna läser jag ”hur kan Sveriges lärare vara så korkade så att de gått på något sådant här?”

När metoden för skriflig huvuräkning tog fart var det utifrån att öka en förståelse för matematik. Birgitta Rockström var en av dem som hade upptäckt att många barn räknade mekaniskt och förstod därför inte vad de gjorde. Hon utvecklade då en metod tillsammans med eleverna för att alla skulle förstå. Det handlade då om att ge fler redskap för att förstå. Metoden är inte ett ändamål i sig utan ett sätt öka förståelsen. Det här har jag sett i min undervisning. För en del elever är det en lättnad och gör att deras matematiska tänkande sätter fart. För andra är det svårt att få till strukturen och då har det varit bra att lita till en av metoderna som finns att tillgå. Det kan ha varit att ställa upp eller en skriftlig huvudräkningsmetod. För förståelsen, samtalet och att kunna använda sina kunskaper är det som lärande och undervisning handlar om och därför välkomnar man tankar som kan hjälpa en att hitta en väg till förståelse.

Därför tänker jag att precis som allt annat är det för komplext för att kunna säga att det är en liten sak som är hela problemet. När metoderna började användas allt mer så stöttades de besluten även av våra läroplaner. I lpo 94 står det (reviderad 2000) lpo94

I vår läroplan som vi jobbar med nu står det i det centrala innehållet för matematik i år 4-6

centralt_innehåll_4-6_ma

och i kunskapskraven för år 6 står det så här

kunskapskrav_

I våra styrdokument har man lyft fram förståelsen och att kunna använda olika metoder. Vi är många som har jobbat hårt för att sätta oss in i vår läroplan, vårt styrdokument. Vi vill ju göra rätt. Läroplanen kom först och sedan ett tag efter trillade stödmaterial in. Nu har det här metoderna funnits i många, många år. Men det jag funderar på när man pratar om det i medier just nu är att det är inte så konstigt att metoderna används eftersom det står i våra styrdokument att de ska användas. Är inte styrdokumenten i så fall ställda mot den forskning som fanns vid tiden för när man tog fram dem? Varför har det då inte blivit en diskussion kring det?

Jag tror att vi behöver lyfta blicken och se problemet att kunskaperna sjunker i större perspektiv. Vi behöver prata om outbildade matematiklärare (hoppas inte jag sprider en myt nu, hittar inte siffrorna). Vi behöver prata om hur fortbildningsinsatser ska göras för att få bästa resultat och vi behöver prata om hur undervisningen sker i det enskilda klassrummet ute på skolorna.

Matematik som allt annat, handlar om förståelse tänker jag. Förståelsen för att sedan kunna använda sina kunskaper. Och här kan jag se en röd tråd i förändring hos eleverna jag möter. Det blir allt svårare att använda sina kunskaper. Vad beror det på? Det är en av de mest utmanande didaktiska frågorna för mig just nu. Att hela tiden få eleverna att vilja, våga prova och lita på att de kunskaper de har visat tidigare också går att använda in i nya sammanhang. Vad är det som gör att jag ser en skillnad under de åren jag har jobbat i skolans värld? Det fundera jag ofta på.

Då handlar det till sist om lärarens kompetens och vilja att trots svårigheter hitta en väg till att öka elevers förståelse. Matematik är ett ämne som man lätt kan falla in i och luta hela sin tilltro till ett läromedel för att klara av undervisningen. Det som händer då är att många elever knäcker lärobokens system och inte matematiken. Metoderna blir bra metoder om det finns en lärare som kan arbeta tillsammans med eleverna på ett sätt så att förståelse skapas. Lyft lärarna, ställ krav på fortbildning, ge handledning, höga förväntningar på att även lärare ska och behöver utvecklas tillsammans med den forskning som sker, så kommer vi nog att se resultat!

Men det kommer inte ske om man fortsätter att slå på den bästa resurs man har i skolan. Lyft och stötta istället. Börja prata om skolan som hela vårt samhälles ansvar, föräldrar, politiker, skolledare osv – alla är viktiga för våra barn och deras framtid och där behöver alla hjälpas åt. I skolan och i klassrummet är läraren den viktigaste resursen för elevers lärande. Tillsammans kan vi vända resultaten i svenska skola om vi inte fastnar i ”quick-fix” lösningar som att ta bort skriftliga huvudräknings metoder som den enda lösningen.

Lässtrategier – bygga en bro till förståelse

Jag tänker mig ofta att uppdraget som pedagog handlar om att bygga broar. Bygga broar mellan mig och eleven. Hur god ambitionen än är att göra stoffet som ska presenteras intressant och lockande så hjälper det inte om jag inte är lyhörd och försöker hitta vägen till förståelse hos eleven. Bygga bron genom att skapa ett gemensamt språk av ord och bilder som vi alla förstår och kan relatera till. Ge orden och bilderna ett innehåll. Jag jobbar mycket medvetet med ord, begrepp och bilder för att vi ska ha det där gemensamma språket som gör att det blir så mycket lättare att ta till sig och förstå faktakunskaperna.

Under höstterminen har vi jobbat mycket med läsförståelsestrategier. Vi har framförallt jobbat med Reciprocal Teaching – att växla perspektiv i läsningen. Det är en strategi som gör att läsarna har figurer att förhålla sig till och ta hjälp av när man angriper en text. Barbro Westlund har skrivit om det i sin bok Att undervisa i läsförståelse – lässtrategier och studietekniker. När jag började med strategierna hade jag inte hittat den fantastiska gruppen En läsande klass på facebook där de generöst delar med sig av dokument som man kan använda med eleverna. Jag skapade egna bilder för fyra olika strategier. Till varje bild skrev jag även tips på frågor som en extra stödstruktur.

1. Var först Spågumma: fundera över vad tror du texten handlar om? Vilka ledtrådar kan du se? Vilken typ av text är det?

2. Nicke nyfiken (frågeapan): När du har läst ett stycke eller en sida; ställ frågor till texten. Se om du kan svara, har du förstått det du läst?

3. Fröken detektiv: Vad var otydligt? Fanns det ord du inte förstod? Hur gjorde du då? Läste igen? Eller….Hur ska du få svar på otydligheterna?

4.Cowboy: fånga in det viktigaste. Sammanfatta det du har läst.

Vi har jobbat med dem intensivt. I alla ämnen. När vi jobbade med dem i matematik och skulle angripa läsuppgifter, då var det många som såg en enorm vinning med att bli och vara expertläsare. Att vara expertläsare innebär bland annat att ställa frågor till texten och stanna upp när det finns ord som man inte förstår. Jag märkte en stor skillnad på sättet att ställa frågor. Istället för att säga att ”jag förstår inte” så ställdes frågor som ”vad betyder det här ordet”. Några önskade att få bilderna och stödfrågorna i mindre format så att de kunde ha dem framför sig, så det ordnade jag.

Men som det ofta är i en klass, alla är inte lika villiga att prova nya strategier. Många var med, men inte alla. Jag funderade på hur jag skulle få med mig alla. Jag bestämde mig för att ha en lektion där jag skulle göra var och en medveten om vilken strategi som passade bäst för just dem. Eller hur de bäst kunde angripa en text på ett sätt som kändes bäst för just var och en.

Jag var glad att jag hade hittat till gruppen på facebook för den här gången behövde jag inte göra alla dokument själv. Jag letade fram olika sätt att sammanställa tankar innan, under och efter läsningen. Att vara spågumma, detektiv, frågeapa och cowboy. Men jag hade även andra dokument som man kunde välja på. Man fick välja att prova flera olika dokument om man ville. Det handlade om att medvetet använda sig av en metod som hjälp för att förstå en text.

Eleverna kom igång och började läsa en faktatext i geografi. Det var alldeles tyst.Det vi var gjorde skilde sig egentligen inte mycket mot det vi gjort tidigare. Förutom att den här gången hade jag pratat lite extra länge om att vara en expertläsare och varför det är bra. Samt att man fick välja dokument att sammanställa sina tankar i.

En klass, många elever, och många väldigt nöjda elever som hade klarat ut att läsa en text som var ganska faktaspäckad och svår. Elevernas omdöme om texten var; den var lätt!

Plötsligt hade jag hittat ett sätt att bygga bron ända fram! Nu ska vi jobba vidare och underhålla bron så att den håller, helst för alltid.