Följ med mig in i texten – en magisteruppsats om kamratrespons

”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons” blev titeln på magisteruppsatsen som till slut blev klar. Kombinationen nytt jobb och skriva uppsats var inte den ultimata men det är kanske det som också gör att lyckan att var i mål så stor. När man gör det omöjliga möjligt ger det en enorm erfarenhet och kunskap som kan omsättas många sammanhang!

Mitt varmaste tack…

”Är det inte det livet handlar om? Att lära sig nya saker!” sa min dotter till mig vid ett tillfälle. Att skriva uppsats är verkligen att hela tiden leva både de kloka orden och att leva den skrivundervisning som jag under många år har försökt leda mina elever igenom.
Mina elever har genom alla tider varit en källa till utveckling av mitt pedagogiska ledarskap men framförallt till kunskap om elevers lärande. Jag hoppas att mina elever har fått med sig redskap till kommande texter precis som jag har efter det här skrivandet!

Först vill jag vända mig till eleverna som varit med och gjort den här studien möjlig. Ni vet vilka ni är. Tack för att jag fick ta del av era reflektioner om skrivande och kamratrespons.

Tack också till min fantastiska familj för att ni har stöttat och peppat mig när det har varit motigt och jag har varit nära att ge upp. Tack för stödet när tid och ork inte räckt till. Med glada tillrop och möjliggörande av tid har ni varit en stor bidragande orsak till att uppsatsen till slut blev klar. Jag är tacksam för er hjälp.

Sist men inte minst vill jag tacka min handledare Ewa Bergh Nestlog, som under arbetets gång har funnits till hands med sin skärpa, kunskap och omtanke. Utan din skarpa blick, din klokskap, din kunskap och dina utmanade frågor, hade den här uppsatsen aldrig blivit klar.

Följ gärna med in i texten och ta del av den här uppsatsen om kamratrespons! Min ambition har varit att försöka förstå lite mer om vad som händer när elever i mellanåren arbetar med skrivande. Den här undersökningen kan vara en pusselbit som kan läggas till de kunskaper som redan finns om vad som händer och sker när elever arbetar med text.

Så ta gärna del av ”Följ med mig in i texten – elevers möten i text genom kamratrespons”

 

Bild_uppsats

Varför använda blogg i undervisningen?

För ett tag sedan fick jag en fråga om att använd blogg i undervisningen som redskap för lärande och ville då dela texten med mina tankar med frågeställaren. Jag hittade inte texten där jag hade förmånen att ha publicerat den, i Svenksläraren nr 1 2015, men jag hittade istället texten i datorn. Det slog mig att jag inte har sammanfattat mina tankar om blogg som lärande redskap här på bloggen och då texten inte längre är tillgänglig på nätet så lägger jag ut den här!

Blogga med klassen

Therese, jag tycker det är fusk att alla får skriva och läsa på bloggen inför avslutningen av temat. Man kan bara lära sig det som står där och sedan skriva det på provet. Jag tycker inte om det!

Så sa en elev väldigt upprört när vi hade jobbat med bloggen ett tag. Det var en reaktion jag inte hade förväntat mig.

Under flera år funderade jag på om jag skulle använda blogg i min undervisning, många gjorde det, men eftersom min digitala kompetens var liten och jag inte hade syftet klart för mig kom jag inte igång.

När jag fick höra om tankarna kring att flippa klassrummet föll bitarna på plats. Mitt syfte med en blogg blev tydligt. Jag ville använda bloggen som en mötesplats. Den skulle vara ett redskap för eget lärande men framförallt ett ställe där man kunde lära tillsammans. Bloggen skulle vara ett nav där jag kunde publicera filmer med genomgångar, förberedelser inför lektioner, skapa en gemensam kunskapsbank och en arena där eleverna kunde träna sig på att publicera text till verkliga mottagare. Jag ville också stötta elever som behövde ta del av information på olika sätt och dessutom ge alla möjlighet att repetera flera gånger om det önskades. Filmer som jag eller andra skapat kunde bli ett bra komplement till det vi pratade om i klassrummet.

Genom bloggen skapades ett forum där vi kunde träna på att tänka på att text har mottagare och att det är viktigt att tänka på hur man skriver när man sitter bakom en skärm och inte möter mottagaren öga mot öga. Texterna som eleverna publicerar är i form av kommentarer på inlägg som jag har skapat och genom att läsa kompisarnas kommentarer kan de inspirera varandra. I klassrummet jobbar vi mycket med kamratrespons där vi pratar om att det är bra att lära av varandra, det är ingen tävling om vem som skriver mest och att inspireras av andra är något positivt. Genom bloggen får eleverna ytterligare ett tillfälle att utveckla sitt eget skrivande genom att ta del av hur andra har formulerat sig.

Inför avslutningen av teman publicerar jag ett inlägg där jag har sammanställt länkar till temats tidigare inlägg, samlat filmer och lyft fram målet med temat igen. Senaste tillfället handlade om världsreligionerna. Eleverna fick till uppgift att svara på några frågor för att sortera sin egen kunskap men också för att tillsammans bygga en kunskapsbank. Alla fick då chans att läsa varandras texter och samtidigt lära av varandra inför avslutningen. Vi fick även tillfälle att fånga upp eventuella missförstånd och prata om hur man skriver en kommentar tillbaka om man tycker att det som står inte stämmer. På så sätt tränade vi också på ett källkritiskt förhållningssätt och hur man kan svara varandra på nätet. Det blev en grund för väl använd tid i klassrummet med många bra diskussioner utifrån kunskapskraven i svenska och religion.

På motsvarande vis har jag hittat ytterligare ett sätt att använda bloggen på, för att friska upp minnet inför ett nytt tema. Genom att använda resurser på bloggen fick eleverna repetera det vi gjort och där ingick också deras egna kommentarer som de skrev för ett år sedan. Samtidigt blev det ett tillfälle för eleverna att se sin egen utveckling genom att ta del av tidigare kommentarer vilket gav möjlighet till metakognitiva samtal. Vi funderade över om sättet att formulera sig hade utvecklats under året som gått och på vilket sätt i så fall.

Elevernas kommentarer är viktiga ur många aspekter. De är en extra möjlighet till formativ bedömning av min egen undervisning. Jag får ytterligare ett tillfälle att fundera över nästa steg i undervisningen på gruppnivå, som till exempel att lyfta viktiga frågor om text tillsammans i klassrummet. Det kan vara sådant som att anpassa språket till syfte och mottagare, grammatiska frågor och faktakunskaper i något ämne.

Bloggen har skapat möjligheter till att publicera ljud och bild, vilket gör att vi har börjat använda fler sätt att presentera och sammanfatta kunskaper. Vi gör filmer i olika appar och vi har provat på att spela in poddradio. Elevernas förmågor får chans att utvecklas inom fler områden och det blir på riktigt när alla vet att andra än klasskompisarna tar del av det de har gjort.

Det mest spännande med att jobba med bloggen som ett lärande redskap är att det efter hand växer fram nya möjligheter. Bland annat har jag på ett enkelt sätt gjort det möjligt för föräldrar att ta del av det vi gör. Jag har skapat en föräldrasida om bland annat läroplanen, språkutvecklande arbetssätt och digitala verktyg för att alla ska få chansen att förstå det skolsystem som vi finns i nu. När vi startar ett nytt tema brukar jag göra den pedagogiska planeringen som en film som jag lägger på bloggen, framförallt för eleverna men den finns även där till föräldrarna. Klassrummet blir synligt för många fler.

Så här långt har jag bara upptäckt en svårighet: att sålla bland alla möjligheter. Sociala medier är en guldgruva där jag hittar massor av inspiration. Eftersom jag var helt novis när jag påbörjade arbetet tog jag ett steg i taget. Jag funderade över syftet med det jag ville göra och frågade mig sedan fram på sociala medier efter redskap. När jag har hittat redskap som till exempel skärminspelning eller att skapa enkäter som man kan bädda in på bloggen, har jag jobbat med dem ett tag. Jag har satt mig in i det jag har haft behov av och det är mina pedagogiska tankar som har fått styra. För mig har det  varit viktigt att de uppgifter som vi gör och lägger på bloggen inte är för personliga. Jag vill inte locka eleverna till att skriva saker som de egentligen inte vill dela. Skrivandet på bloggen leder till att vi kan prata om nätetikett och att man behöver tänka på vad man delar för något eftersom det i sin tur kan delas till hur många andra som helst.

Reaktionerna från eleverna har varit väldigt positiva. Även eleven som citerades i inledningen var positiv när jag hade förklarat hur jag hade tänkt. Jag berättade om min syn på lärande och varför jag tyckte det var en bra ide att ta del av varandras kunskaper. Då tyckte eleven att det inte var så dumt i alla fall. – Aha, du tänkte så. Det är ju bra!

Eleverna tycker att bloggen är ett bra redskap att jobba med eftersom det är tillgängligt på ett enkelt sätt för alla. Vi ger inte en dator till varje elev, men eleverna är välkomna att använda datorerna i skolan om man inte har möjlighet hemma. När de ska använda bloggen i läxor har jag öppet till klassrummet före och efter skolan. Bloggen har vuxit till att bli en kanal där elever kan ställa frågor och de vet att de kan få svar på sina funderingar om uppdragen innan vi ses i skolan. En bonus är glädjen och stoltheten när eleverna ser att det har skrivits kommentarer från bloggläsare som inte är klasskompisar.

Det jag inte kunde föreställa mig när jag startade bloggen var att den kunde användas till så mycket. Jag har hittat ett redskap som är utvecklingsbart på många sätt, ett redskap till som ger förutsättningar för lärande. Dessutom är det väldigt roligt att själv lära sig mycket nytt. För mig är den stora utmaningen att begränsa mig bland alla de digitala möjligheter som finns. Det är lätt att fastna i de digitala resurserna i stället för tankarna som ligger till grund för lärandet.

Sammanfattning

att_lara_tillsammans

Bloggen attlaratillsammans.blogspot.se har blivit ett lärande redskap. Den används till att:

  • Skriva text till verkliga mottagare och då anpassa text efter syfte och mottagare.
  • Inspirera varandra om hur man kan skriva text. Utveckla skrivandet tillsammans.
  • Samla kunskapsbank tillsammans.
  • Ett forum att dela bild, text och ljud till andra – presentera kunskaper i ett ämne
  • Förbereda sig inför lektion – läxuppdrag. Uppdrag som elever kan genomföra utan stöd av vuxen.
  • Besök i skolan som har förberetts och efterarbetets genom att eleverna och personen i fråga fört dialog på bloggen.
  • Synliggöra undervisningen för föräldrar som är intresserade. Lektioner, Pedagogiska planeringar och tankar bakom undervisningen
  • Möjlighet att repetera för allt finns kvar. Framförallt mattefilmer har använts på så sätt av både elever och föräldrar
  • En bank av material som kan användas igen i ett nytt sammanhang

I backspegeln

Så här med lite distans till arbetet med elever och blogg som lärande redskap kan jag konstatera att det var en riktigt bra idé. Bloggen var inte ett ändamål i sig men den blev ett redskap som vi hade väldigt stor glädje av. Elever, lärare och föräldrar kunde på olika sätt använda bloggen som ett redskap för lärande och det blev ett gemensam källa till förståelse och kunskap om det som skedde i klassrummet. Blogg i undervisningen blev ett viktigt redskap för lärande och det är mitt svar på frågan – varför använda blogg i undervisningen.

Fokus, mod och uthållighet

Gymnastiktävling. Ser fokuserade unga. Ser lyckade hopp och fall. Ser nya tag och mycket pepp. Unga är fantastiska.

Vilket fokus och så mycket träning som ligger bakom alla dessa konster. Flickflack, salto och pik volt. När jag satt på läktaren kom jag och tänka på mina tidigare elever som jag vid terminsstart frågade  ”vad vill du lära er den här terminen? Och vad behöver du för att lära dig det?”

Var och en tänkte, funderade och skrev. Matteproblem, skriva texter förstå engelska och kunna göra något svårt i slöjden. En elev kom inte fram till något. Hen fastnade i skolfokus. Det hen ville lära sig var att göra volt på studsmattan där hemma. Det var det hen ville mer än allt just nu men det fick man väl inte skriva, för det hade inte med skolan att göra väl?

Absolut fick man det tyckte jag. Vad behöver du för att lära dig det? Hur tänker du göra? Listan blev lång. Fokus, koncentration, mod och uthållighet. Någon som kunde visa hur man kunde göra, till exempel fanns det många filmer på you tube hen tänkte titta på. Vilken fantastisk lista. När behöver man allt det mer undrade jag. När behöver man fokus, koncentration, mod, uthållighet och någon som kan lite mer?

I skolan. Allt det fokus som hen behövde för att lyckas med sin ambition konstaterade vi att hen kunde använda och omsätta i skolan med. Tänk att fritid och skoltid stödjer varandra. Det var en stor aha -upplevelse att man kunde tänka så, att man fick tänka så!

Fokus, mod att våga misslyckas och lyckas, uthållighet och koncentration och någon som kan mer som kan visa, utmana och stötta – då kommer man långt vad man än vill uppnå för mål.

Det har en av arvingarna praktiserat när hon oförtröttligt tränat och tränat på alla gymnastikens utmaningar på träningar och hemma. Med hjälp av tränare, filmer på you tube och egen inspelade filmer för att få syn på vad som behöver utvecklas vidare.

Foto: Lovisa Linnér


Att äga sin egen utveckling genom att bli visad redskap och strategier för att kunna lära mer och lära nytt var man än befinner sig i livet – tänk att alla som arbetar tillsammans med barn och unga kan finnas med och ge redskap till livslångt lärande. Det är stort!

 

Synen på inlärning kan göra stor skillnad

Fick ögonen på en artikel om att lära barnen att de kan påverka sin hjärna. Väldigt intressant. Det här behöver vi prata mycket mer om i skolan. Vi sätter ofta etiketter på barns möjligheter, genom vårt sätt att prata om elevers lärande tycker jag. I alla fall är det min upplevelse .

Det finns många missförstånd när det handlar om inlärning. Ett fel som många lärare gör sig skyldiga till är att kalla vissa barn för ”svaga” och andra för ”starka”.I stället borde vi säga att en del är långsamma och andra är snabba. Det är mer konstruktivt och kan påverka barnen och deras syn på inlärning i en mer positiv riktning, menar Torkel Klingberg. (Ur artikeln, länk ovan)

Det är inte lätt att utmana en kultur där beskrivningen av elever delas in i svaga och starka elever. En tradition och sätt att se på lärande är något som man inte förändrar över en natt. Mitt sätt att se på lärande har många gånger krockat med den synen. Jag har haft som utgångspunkt att alla kan lära, men det krävs olika lång tid och olika mycket ansträngning beroende på ämne och innehåll. Dessutom räcker det inte med tid och ansträngning utan även redskap behövs, explicit undervisning, hur man kan göra för att ta sig an uppgifterna är en förutsättning för att lyckas anser jag. När jag jobbade som lärare använde jag ofta  bildspråk för att tillsammans med eleverna skapa förståelse för att allt inte är enkelt lära sig och att vi kan göra olika val i hur vi angriper ett problem, vilket i sin tur får olika effekter. Otaliga är de streckgubbar som jag har ritat för att illustrera berget av problem och hur man kan ta sig till toppen. Otaliga är de streckgubbar som har trillat ner i lärandegropen där frustrationen är stor för att man inte kommer vidare. Vi har tillsammans funderat på hur man kan ta sig upp och gropen och hur det känns när man lyckas. Jag tycker att de samtalen i grupp och enskilt har varit förutsättningar för att ge alla möjligheter att lyckas.

Det är väldigt många barn som jag genom åren har mött som har tänkt – ”jag är dålig på ..” Framförallt matte. Det största hindret för att lyckas lära sig nytt sitter i en föreställning om att man inte kan.

– Ett barn ska inte tänka att ”jag är dålig på matte”. I stället ska man se på sin matematikförmåga som något förändringsbart som bara handlar om att ge det mer tid. Att säga till ett barn att ”du är svag” skickar signaler om att det är något som inte går att påverka.

Det är först under de senaste åren som man har sett hur viktigt det är att få barnen själva att tro på förändring, och få dem att förstå hur påverkningsbar deras hjärna är. Forskarna kallar det även för ”flexible mindset”, eller ”dynamisk inställning” på svenska.(Ur artikeln, länk i inledningen)

På senare år har bland annat Carol S Dweck bok slagit igenom där hon skriver om mindset. ”Talanger och förmågor kan utvecklas med hjälp av ansträngning, bra undervisning och ihärdighet.” Står det på baksidan av hennes bok. Men som med allt behöver det omsättas och funderas över för att inte bli en modell utan sammanhang och som omsätts direkt av. Jag har för mig att hon själv också har lyft fram när hon har sett hur tankarna om mindset har tagits emot – det är inte en modell, det är förhållningssätt man behöver fundera över och vara medveten om.

Det glädjer mig ändå väldigt att boken och ovan nämnda artikel publiceras för då kan vi börja prata om detta. Prata om hur vi alla som jobbar tillsammans med barn och elever kan förändrar vårt språkbruk och kanske börja lägga fokus på hur vi pratar om lärande och vad som behövs i vår  undervisning och i mötet med enskilda elever.

Ofta har jag hört ett språkbruk som handlar om att ”Hen är svag, De försöker ju inte, Hur ska jag få dem att nå målen när de inte är motiverade? Dagens elever kan inte anstränga sig. De försöker ju inte ens.” Tänk, vad skulle hända om vi vänder på det? Om vi börjar titta på hur vi gör för att bemöta t ex oviljan att anstränga sig.  Vad beror den på? Har någon frågat? Jag upptäckte att många gånger berodde ovilja att anstränga sig på rädsla för att misslyckas eller så berodde oviljan att anstränga sig på precis det som står i artikeln, det är ingen idé för jag är svag i t ex matte. Den största utmaningen mötte jag  just i matematik när jag tog emot elever i årskurs 4. Många gånger var självbilden klar – jag kan inte matte. Jag är inte smart. Det är ett hårt jobb för eleven att förändra självbilden, men så viktigt. Ett sätt att förändra självbilden är att få redskap till att angripa problem i matematik och visa på att ”misslyckas är ett steg i att lyckas” och att det är så man lär sig. Tålamod och uthållighet är viktiga faktorer för att lära sig. De kan man dessutom träna upp.

Hur kan man göra då? För egen del har jag använt bildspråk med hjälp av mina streckgubbar på tavlan, jämförelser med idrottsutövare som når framgång och uttryck som beskriver att det krävs ansträngning och ett och annat misslyckande för att lyckas. Klassen gemensamt har börjat använda uttryck som ett led i att hela gruppen skapar en gemensam förståelse för att lärande, till exempel vid ett tillfälle tog hela gruppen ett stort mentalt kliv när vi hittade Edisons citat:

Edison

Eller gruppen som konstaterade ”Ibland är det skitjobbigt att lära sig, men det är alltid väldigt, väldigt roligt att kunna!”

Kunskaperna då, tänker kanske någon som läst så här lång. Det går ju inte att lägga tid på sådant! Min åsikt är att det är en förutsättning för att eleverna ska lyckas. Men det är inte motsättning. Det är kunskaperna som är i fokus! Det är dem vi utgår ifrån och de här metasamtalen om lärande ingår och stärker de kunskaperna som ska förstås.

Det är ingen motsättning tänker jag, kanske är det så att den största motsättningen som i så fall finns är eventuell ovilja från vuxenvärlden vad det gäller insikten om att vända tanken och titta på hur man själv och arbetslaget kan förhålla sig annorlunda. Genom att förhålla sig annorlunda kan vi kanske lättare komma åt och nå fram till dem som vi anser inte anstränger sig och är motiverade  vilket kan  ge eleverna ännu bättre förutsättningar för lärande. Här tror jag att man behöver jobba tillsammans i arbetslag för att stötta varandra och hjälpas åt att vända tanken och fokus från dem till oss.Vi gjorde det i det arbetslag som jag senast ingick i. När vi började titta på vårt förhållningssätt i olika frågor och tillsammans hitta framgångsfaktorer upplevde vi att vår arbetsmiljö blev lugnare och vi starkare. Vi var inte så ensamma i att förändra synen på inlärning både hos oss själva och hos eleverna. För även när vi vuxna tränar på saker och lyckas, känns det som att vinna VM, om det är att förändra förhållningssätt eller att lära in ny kunskap!

sketches-5
Citat från A 7 år

Det finns många filmer på det här temat och som kan vara något att utgå ifrån i samtalet med kollegor och elever:

Hur får man barn att läsa läxor?

Kraften i att tro att du  kan bli bättre

Growth Mindset for students del 1/5 

Orka plugga – många bra filmer med olika tema

The Learning Challenge with James Nottingham

Inspiration – bilder och filmer  på bloggen Kimstudies.com

Obvious to you. Amazing to others. – by Derek Sivers

Det handlar om läsning

Hur gör vi för att få våra barn och ungdomar att läsa mer? I skolan jobbar vi allt mer intensivt med att få allt fler att förstå mer av de texter som läses. Vi går läslyft och vi pratar om läsförståelsestrategier. Läsningen i hemmet minskar och ska vi öka läsförståelsen behöver vi samarbeta – alla som är berörda. Skola, hem, bibliotek och alla som kan vara läsande förebilder!

Det handlar om läsning är ett program som handlar om att bokläsandet och läsförståelsen har minskat hos våra barn och ungdomar. I beskrivningen av programmet står det så här:

Bokläsandet och läsförståelsen bland unga i Sverige har minskat, trots att läsning är en avgörande faktor för hur man lyckas i samhället. Vi tar upp problemet och diskuterar hur unga kan bli bättre på att läsa. Hur kan man jobba med läsning hemma och i skolan för att öka läsförståelsen?

Jag hade den enorma förmånen att få vara en av gästerna och prata om detta viktiga ämne. Bland annat Barbro Westlund, Stefan Holm och Maria Moares delar många intressanta kunskaper.  Det är ett program som riktar sig till föräldrar och som innehåller väldigt många tips och tankar om läsning och hur man kan hjälpa sina barn till att bli läsare.

Det_handlar_om_läsning

 

Programmet Det handlar om läsning finns på urplay.se

Det är absolut ett program som man kan tipsa föräldrar om. Genom programmet kan man få råd, stöd och pepp till att läsa och prata om det lästa tillsammans med sina barn!

Komplementär hållning

Ibland möter man begrepp som gör att ett perspektiv byte behöver ske. Begreppet rör om i den ordning som man har sett världen genom. Den nya kunskapen kan inte direkt assimileras in i tidigare förståelse utan den tidigare förståelsen behöver kanske byggas om. Byggas på nytt. Jag stötte på ett sådant begrepp i veckan – komplementär hållning.

Vi pratar mycket om likvärdig skola och det kompensatoriska uppdraget. I Lgr 11 står det:

En likvärdig utbildning
Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.
Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.
Lgr 11 s. 8

Likvärdighet innebär inte likformighet, att alla ska göra lika, utan att alla ska få förutsättningar att nå målen och därför har vi i skolan ett kompensatoriskt uppdrag.

Jag sitter på en föreläsning om  Interkulturellt skolledarskap med Pirjo Lahdenperä som är professor i interkulturell pedagogik.  En väldigt bra föreläsning som väcker många tankar. Bland annat en fundering om komplementär hållning och då i motsats till kompensatorisk hållning.

IMG_9039
Interkulturellt – beskrivning.

I föreläsningen lyfts begreppet komplementär hållning. Det hon menade var att vi idag utgår  från kompensatorisk hållning och  letar efter de ”fel” som finns i barnets omgivning eller alternativt hos barnet. Vi ska kompensera de brister som vi anser finns för att målen ska vara möjliga att nå.Om vi i vårt uppdrag istället  utgår från komplementär hållning och ser de möjligheter som finns hos varje individ, det som varje individ tar med sig till skolan,  då letar man inte efter det som är fel utan det som man kan komplettera med vilket gör att man ändrar fokus.  Vi letar möjligheter istället för brister. Vad händer med vårt förhållningssätt då?

IMG_9040

Det här väckte många tankar hos mig. Spelar begreppen stor roll? Vad skulle det göra med våra verksamheter om vi börjar se vårt uppdrag ur  komplementär hållning istället? Skulle vi bemöta människor på ett annat sätt? Skulle förmågor och möjligheter hamna i fokus istället för brister och problem? Kan vi använda det i alla sammanhang i våra möten med  i skolans värld.

Står begreppen mot varandra? Eller kan de användas tillsammans?

För min del väckte det många tankar. Komplementär hållning är definitivt ett begrepp som jag behöver fundera mer över.

 

 

 

När det inte går att göra kopplingar för kunskap saknas

När man är ny på jobbet innebär det sannolikt  att man möter nya områden som man inte har så mycket kunskap om. För min del har det verkligen varit så och särskilt när det handlar om områden som inte har ingått i mitt läraruppdrag, till exempel att förstå lönesystem.

Jag var med på en väldigt bra och pedagogiskt väl genomtänkt genomgång. Jag lyssnade och försökte förstå. Många ord och begrepp hängde jag med på men när det dök upp förkortningar eller när det relaterades till tidigare systemet blev det tomt. Jag hade ingen förförståelse. Det jag hörde och såg gick inte att koppla ihop med tidigare erfarenheter och kunskaper. Det var tomt. En märklig känsla.

När jag satt där kom jag att tänka på hur viktigt det är att bygga mentalt schema när det handlar om läsning.  Mentala scheman som byggs av förförståelse för att kunna ta sig an något nytt. Det pratar  läsforskaren Caroline Liberg  om i den här filmen om läsning.

(9.05 in i filmen pratar Liberg om mentala scheman, men hela filmen är väl värd att se. Den här hämtad från Läs- och skrivportalen)

I filmen pratar Liberg  om att för att skapa motivation  och engagemang till att läsa behöver man hitta texter som berör eleverna.Men för att text och läsare ska matcha behövs också förförståelse, vilket man kan skapa genom att bygga en ram runt texten och inte bara sätta en text i handen på en elev. Det är viktigt att  prata om texten, vad den kan handla om, vad man kan få veta och ha för glädje av texten. Och varför kan texten vara intressant? Dessutom kanske man behöver samla in förkunskaper tillsammans för att förstå texten och genom det bygga ett mentalt schema för att kunna gripa an och möta texten. Bygga upp en förförståelse där det man läser kan införlivas i det mentala schemat man har. Vilket kan vara  centralt för att få blivande läsare intresserade och engagerade eftersom om boken inte på något sätt matchar det mentala schemat är det svårt att hänga upp den kunskap man får på något.

Det här tänkte jag på. Jag hörde ord och begrepp som jag inte kunde koppla in i några tidigare kunskaper och erfarenheter. Det var tomt kring många begrepp och hur jag än försökte fanns det inget att hänga upp dem på.

Jag tänkte också på att så här har många av våra elever det. Det sägs många saker i klassrummet men det finns kanske ingen synlig bro att ta sig över för att  koppla ihop det som sägs och tidigare kunskaper. Det saknas kunskaper eller är steget mellan vardagsspråk och skolspråk för stort och svårt att ta på egen hand.

För egen del kunde jag ta det lite lugnt för jag visste att jag kunde fråga en expert vid ett annat tillfälle och kunde fortsätta se ut som att jag förstod allt. Hur gör eleverna? Och kan vi läsa av det?

Eleven som inte visar att den inte förstår för att hen inte vill avslöja sig. Eleven som far runt och petar på allt och alla kan det bero på att redan vid första begreppet tappades orken för hen tycker att det verkar omöjligt att förstå?  Eleven som sitter och tittar ut genom fönstret och tänker på eftermiddagens aktivitet.Alla dessa elever har vi i våra klassrum och det som kan vara liknande beteende kan ha tusen olika orsaker. Det är många saker att fundera över. Många symtom och lika många orsaker.

Att bygga en ram kring det som ska gås igenom, sätta in det i ett sammanhang för att underlätta förståelsen och för att alla ska få en chans att bygga sina mentala schema kan hjälpa en del.Inte bara när det gäller att matcha läsare och text utan i alla sammanhang när nytt stoff ska angripas. Det kan vara så att en och annan fångas in och blir engagerad om man får hjälp att matcha  lektionsinnehåll med tidigare kunskaper. Genom  att få stöd med ord, kanske sett en film eller kanske intervjuat någon för att sedan mötas i klassrummet och ta del av kompisarnas förarbete kan underlätta för väldigt många.

Som vuxen är det helt klart lärorikt att hamna i situationer man inte behärskar för det är en bra påminnelse att tänka till på  vardagen som våra elever kanske möter. När jag berättade om min upplevelse för en tonåring  uttrycktes det spontan:

– Det är min vardag du beskriver!  Hur gör du då? frågade jag. Frågar så klart! svarade hen. Skönt att tonåringen befinner sig i ett  klassrumsklimat där det är självklart att fråga när man inte förstår.

 

Läsflow

Läsflow. Upplevelsen att få läsa en bok, kliva in i berättelsen och glömma tid och rum det var något som jag ville visa mina elever i vintras. Jag och Susanne Jönsson pratade om lästema och vad det skulle kunna innehålla. I det samtalet insåg jag att läsflow och upplevelsen av läsning är något som lätt hamnar utanför fokus när vi pratar om strategier och analyserar det vi läser. Vi gav samma uppgift till våra elever. En klass i år 3 och en i år 5 därefter möttes vi och pratade om böcker över skype. 

Mina 5:or fick ett läsuppdrag i läxa. De skulle försöka komma in i läsflow. Läs så länge så att tid och rum försvinner. Det var inte ett helt lätt uppdrag men det gav underlag för intressanta diskussioner om läsupplevelse när vi möttes i skolan.

När du har läst länge är det dags att fundera på frågorna:

  • Vad har du läst idag?
  • Hur gick det att läsa?
  • Vilken upplevelse gav läsningen?

Vi hade intressanta samtal i skolan efter den här läxan. Något som eleverna lyfte fram var att det var så bra att läsa utan att hålla koll på klockan. För när man har läsläxa i 15 minuter så tänker man mest på tiden. Det blev mycket roligare när läsningen var det som man skulle fokusera på.

Det är mycket vi gör i skolan som leder till något annat än det som kanske var tanken. Läsläxor med tidsbegränsning är en hjälp för många men för andra blir det motsatt effekt. Fokus ligger på tiden och inte innehållet. Läsning blir något man gör en kort begränsad tid och det är inte det som är tanken tror jag. Vi var med i mattelyftet och jobbade då med problemlösning. För att göra det tydligare för eleverna och mer sammanhållet för oss pedagoger valde vi att jobba med problemlösning i en särskild skrivbok. När jag sedan fick en ny grupp och valde att jobba med all matte i samma skrivbok utifrån ett läromedel som hade många och kluriga matteuppgifter visade det sig att vi hade inte problemlösning mer. Jag blev riktigt förvånad när jag fick höra det, tills jag insåg att det handlade om de signaler som det tidigare upplägget hade sänt. Problemlösning är endast när man skriver i en viss bok. Det blev bra diskussioner om vad problem och rutinuppgifter är och att det ligger i själva uppgiften och de kunskaper man har, inte var man skriver ner sina tankar. Precis på samma sätt blev det väldigt bra diskussioner om vad läsning är, vad som behövs för att kunna läsa och hur det kan kännas när man läser för att innehållet driver läsningen framåt. Det var en och annan som fick en helt annan bild av läsning utifrån våra klassdiskussioner om läsflow.

Vi säger nästan lika mycket med det som vi gör genom vår handling – och det är svårt att få fatt i. Men i det finns många gånger inbyggda hinder för elever.Vilket gör att det är en viktig faktor att ha med i tankarna.

Det och mycket annat om läsning pratar jag med @didaktorn om. Lyssna gärna!

http://urskola.se/Produkter/190477-Didaktorn-Lasflow

läsflow

 

Nu är det dags för #pedaläslyft

I somras startade jag, Magnus Blixt, Sara Bruun, Annika Sjödahl och Lisa Eriksoon #pedaläslyft då vi läste James Nottinghams bok tillsammans. Det var väldigt givande och roligt att få dela sina tankar och diskutera med lärare från hela Sverige. Nu är det dags för ett nytt #pedaläslyft. Vi flaggad för det i facbookgruppen – Det pedagogiska läslyftet för ett litet tag sedan.

Boken vi har tänkt läsa den här gången är Inkludering i skolan av David Mitchell

Nu är det snart dags och vi vet att många sitter och väntar på att vi ska släppa  planeringen för #pedaläslyft.  Vi har diskuterat och funderat och kommit fram till att vi  står för ramen men att #pedaläslyft är allas lyft. Alltså borde det finnas en större öppenhet för vad vi ska just lyfta. Det innebär att alla kan bidra med frågeställningar eller starta en hangout.

Det är i facbookgruppen Det pedagogiska läslyftet som alla diskussionstrådar kommer att finns och vi i startar tillsammans  med en liten tråd  den 22/3 så att alla känner att startskottet har gått

Sedan läser vi inledningen, kapitel 1 och strategi 1 under kommande vecka och kör en Hangout som Jenny Edvardsson kommer att moderera. Vi välkomnar Jenny som kommer att vara gästmoderator under denna omgång. Den första Hangouten kommer att gå av stapeln söndagen den 3/4 klockan 10.00. Under veckan kommer vi att lägga någon, några frågor i Facebookgruppen där alla kan vara med efter eget tycke och bidra med kloka tankar.

Känner du att du har någon fråga du vill lyfta skickar du bara ett PM till någon av oss som administrerar gruppen den här gången  (Lisa, Magnus, Therese, Sara,  Annika eller Jenny) så lägger vi upp det som en fråga.

När vi läst den första delen kommer vi att  ge mer information om vilka delar vi valt att lyfta och när vi ska diskutera dem. Återigen, känner du att du vill bidra med tips eller något att lyfta så meddelar du oss.

Om du vill delta i någon av Hangoutsen anmäler du ditt intresse i formuläret.

Det kommer att bli 1-3 Hangouts till under våren. Datum levereras eftersom. Vi siktar på att avsluta detta #pedaläslyft i mitten på maj, vecka 20, så att det är klart innan terminen i skolan ska knytas ihop. 

Vi ser fram emot intressanta samtal under våren.

Hälsningar #pedläslyft

Ps. Vill du läsa mer om hur det gick till förra gången och reflektioner kring det hittar du det här där alla inläggen på den här bloggen i ämnet är samlade eller i facbookgruppen.

Kompetenta barn blir passiva barn

Elever är så kompetenta. Dagens elever ställer mer avancerade frågor idag än när jag började som lärare för 20 år sedan. Kompetenta, har med sig massor av kunskap in skolan, och om de får redskap och träna på det går det bra att utveckla förmågor att analysera, granska, resonera osv. Utifrån ålder och mognad kan eleverna se samband, likheter, olikheter och dra slutsatser utifrån all den faktakunskap de fått ta del av. Det går jättebra. Jag läser en insändare på DN som handlar om att betygssystemet är en tickande bomb. Det finns självklart dilemman i detta systemet, precis som det fanns i det relativa betygssystemet, eller i något annat system. 

Men den tickande bomben tycker inte jag handlar om det. Den handlar mer om den icke tilltro som visas vad det gäller elevers förmåga att själva ta ansvar utifrån ålder och mognad. Elever som blir passiva och sitter och väntar på att bli serverade, som helst inte ska anstränga sig utan det finns en förhoppning om att problemet kommer lösas genom att någon annan fixar det. Det är en tickande bomd.

När barn inte visas tilltro att de själva kan ställa frågor till sin lärare utan föräldrar mejlar istället, när det inte förväntas att kläder ska packas hem utan sms skickas till pedagogen med önskemål att det ska göras åt barnet eller när näst högsta betyget ges krävs det att barnet ska få ett högre betyg eftersom hen blir ledsen och är duktig på en idrott, eller…. Listan kan göras hur lång som helst.  Den oombedda omsorgen. Omsorgen om det egna barnet men som kanske inte leder dit man hade tänkt sig. Till passivitet och en insikt om att någon annan kommer lösa mina problem.

Den oombedda omsorgen om andra sker även i skolan. Säkert beroende på massor av olika anledningar, precis som för föräldrar. Tidsbrist, önskan om att det blir lugnt i rummet, och ibland utifrån en tanke ”du, är lite för liten för att klara detta.” Den här oombedda omsorgen blir synligt på barnen som leds in i mönster som de inte själva valt.

Jag ser att allt fler barn blir passiva vad det gäller att ta ansvar för sina saker, handlingar eller att äga sin egen utveckling. Ta ansvar för sitt lärande och inse att lära är inte alltid lätt är en viktig kunskap. Lära sig nya saker kräver ibland enorm ansträngning men när man är igenom är det väldigt roligt att känna att man kan. Det här kan vara en tung strid att inse för alla inblandade märker jag. Jag vill inte bidra till passiva elever. Jag har så många gånger sett glöden, glimten och kroppsspråket när elever känner och märker att de kan lära sig och ta ansvar. Lusten och viljan att lära mer, för genom ansträngning och med redskap att veta hur man kan göra kan elever själva ta kommandot över lärandet. Det är så fantastiskt att få vara en del av. Elever som för samtal, resonerar, analyserar utifrån sina faktakunskaper. Kommer med kloka tankar och idéer även om sina egna svårigheter, när de får chansen att vara med och säga sitt. Hur vi vuxna bäst kan hjälpa när det kör ihop sig eller vilka hjälpmedel som behövs för att orken ska räcka. Utifrån ålder och mognad kan alla bjudas in och vara delaktiga i sitt lärande.

Det är så lätt att vi vuxna servar barnen, eleverna, ungdomarna – för då blir det lugnt. Men vad förmedlar man då? Jo, tänker jag, lille vän – jag tror inte du kan så det är bäst att jag gör det åt dig. Det jag ser allt mer av idag är att kompetenta barn blir passiva barn. Det gör mig riktigt orolig. Då kan jag börja fundera på en tickande bomb….