Kollegialt lärande i och utanför det fysiska rummet

Det kan inte undgått någon som finns med på sociala medier att det har varit en uppskattad mässa med många deltagare. Den här gången hade jag förmånen att få åka på den mässan – SETT 2014. Det är tyvärr inte så ofta jag kommer iväg på sådana här mässor men den här gången hade jag tur och vann resan genom en utmärkelse som årets nätspridare i Kronobergs län. Därför var jag extra uppfylld och glad för jag att fick möjligheten. Det snurrar av intryck och när det var min dag att skriva på  bloggen Läraravtryck handlade det förstås om reflektioner som startade under dagarna på mässan. Jag skrev om det här…..

Det har och kommer att skrivas massor om dessa två dagar från många, så även från mig! Jag tog direkt med mig tankar in i klassrummet när jag kom tillbaka till skolan dagen efter. Och jag ska försöka sammanfatta mina upplevelser av föreläsningarna och vad jag har tagit med mig från dem i ett kommande inlägg. Men dagarna i Stockholm satte även igång reflektioner kring skola och skolutveckling som jag tänkte skriva om.

Fröken Ann gjorde en väldigt bra och omfattande reflektion av dag två där hon hade hört mycket om skolutveckling. I hennes reflektion finns mycket som jag känner igen. För det jag upplevde på mässan under två dagar är känslan av att det sker så otroligt mycket bra i skolsverige. Det finns en sådan kraft och styrka som borde kunna sprida sig ännu mer för att vi ute på våra arbetsplatser ska orka och våga utveckla vidare föra att alla elever ska få lyckas.

Fröken Ann skrev bland annat:

Något som alltid lyfts fram för att förändring i skolan ska lyckas är ledningens roll. På senaste tiden har det lyfts fram som en framgångsfaktor för att lyckas med digitaliseringen av skolan, av både rapporter som Unos Uno och Digitaliseringskommissionens betänkande samt av enskilda personer som Edward Jensinger, som själv har stor erfarenhet av detta. Även Bjuvs kommun och Carina Leffler lyfte detta med det fantastiska citatet:

Hur vi fungerar i en ledningsgrupp är, vare sig vi vill eller inte, normbildande för hur verksamheten fungerar.

Och här är vi då tillbaka till att barn inte gör som vi säger, de gör som vi gör. Och det gäller inte bara barn. Precis som jag skrev ovan, att lärarna ska använda formativ bedömning med varandra och inte bara med eleverna, så måste en ledningsgrupp arbeta på det sätt som de vill att sina anställda ska arbeta. En lärare blir aldrig bättre än sin ledare! Och en skola blir aldrig bättre än sitt skolsystem!

Jag håller med om att vi behöver jobba med formativ bedömning i hela processen, inte bara inne i klassrummet gentemot eleverna. Jag tänker att ett formativt förhållningssätt är ett arbetssätt som skulle vara bra för alla, oavsett var i skolsystemet man befinner sig. Vart är vi? Vart ska vi? Vad är nästa steg? Gör vi rätt saker i förhållande till målen och vad kan jag själv förändra? Att ständigt ställa sig frågorna gör att man kan zooma in och zooma ut för att på så sätt behålla riktningen och samtidigt granska det man gör.

Kollegialt lärande blir en väldigt viktig faktor i det. Men jag tror att man behöver vidga det begreppet utanför det fysiska rummet. I mötet med andra kan man lära och tänka tillsammans kring olika frågor för att hitta vad man själv står. Eftersom förändringen faktiskt börjar i en själv. Ser vi det kollegiala lärandet som något större än det som enbart sker på varje enskild arbetsplats får vi in fler röster och undviker då att endast gräva där vi står. Att gräva där vi står är säkert en guldgruva om det är en bra plats att gräva på. Vill man få in fler tankar och röster behövs det litteratur, föreläsningar och möten tänker jag.

Det är bland annat mötena som jag tar med mig från mässan. Det var som att träffa redan välkända vänner trots att det var första gången vi sågs. Det som slog mig där och då var att det är sådan enorm kraft i det. En enorm kraft att ha ett sådan stort kollegium med så många kompetenser och styrkor. Det som blev så tydligt var att det inte längre krävs ett fysiskt rum för att lärande i mötet med andra ska ske. Eftersom  det var inte där på mässan det startade, utan det kollegiala lärande som sker varje dag på sociala medier var starten.  Det uppstår möten och utbyte av tankar som sedan leder till något spännande.  #skolvåren och Läraravtryck är bara två exempel på det. Dessa möten gör att många, många röster finns med i samarbetet  i det fysiska rummet och det gör att beprövad erfarenhet får en ännu vidare betydelse för att det är så många som har varit med och prövat tänker jag.

Kom och tänka på att jag läste en intressant tanke av en rektor

Global teachers (should) care about education as a whole, as well as their school and their classroom.  I just want to iterate that if the person only looks at sharing and learning globally, but cannot connect with those in their classroom or school, I would not consider them a “global teacher”.  They just know that we are better when we work together, not just taking, but contributing.  They know what they share makes a difference for others, as well as knowing what they learn from others makes a difference for their school and students.

Om vi fortsätter att inspirera varandra genom att dela med oss av möjligheter på alla nivåer i skolsystemet  – då kan det bli ett lyft på alla skolor och all den kraft som fanns på mässan kan att nå ut till så oändligt många fler som kan få energi att utveckla vidare. Eller varför inte mod att påbörja en förändring!

Planeringen som hjälper mig att se helheten

Tankarna går verkligen runt, de lämnar, möter någon annan och kommer sedan tillbaka. Jag skrev om hur jag tänker för att skapa en helhet i min undervisning. De tankarna flög då vidare:

Och blev tillsammans med andra tankar en planeringsmodell som Susanne Jönsson skrev om på sin blogg. Nu har mina tankar kring mitt sätt att planera arbetet vuxit med en del till. För nu har de kommit tillbaka till mig igen. Precis det här tycker jag är det bästa med det utvidgade kollegiet!

När jag planerar mina teman gör jag det utifrån en struktur som gör att jag alltid har kunskapskraven tillgängliga och i fokus. Jag skapar alltid ett dokument för varje nytt tema. Där lägger jag in kunskapskraven, centrala innehållet och sedan en planering för hur vi ska jobba med innehållet. Min planering gör jag i en matris som sedan är stort  stöd i arbetet särskilt när det kör i hop sig i vardagen. Utifrån det skriver jag sedan den pedagogiska planeringen som eleverna och jag har som gemensamt dokument. Eleverna då? Får inte de vara med? Absolut. När vi har jobbat ett tag tillsammans gör vi ofta den tillsammans. Framförallt hur vi ska jobba med området.

I våras startade jag och mina elever ett tema om ekologi. De fick i uppgift att förbereda sig genom att se en film och när vi träffades i skolan jobbade vi med den här meningen  Människans beroende av och påverkan på naturen med kopplingar till organismers liv och ekologiska samband.   Eleverna jobbade i grupper för att översätta den och efter det fick alla komma med förslag på hur vi skulle kunna jobba vidare. Jag skrev sedan klart den pedagogiska planeringen tillsammans med eleverna i klassrummet. Vi bestämde även hur vi skulle avsluta temat.

När jag nu läste Susannes inlägg så insåg jag att språkmålet har jag haft i kvar i huvudet. Det ska jag skriva med i planeringen och kommunicera tydligare med eleverna i nästa tema.

Tankar möts och utvecklas, underbart!

Att samskapa – när en idé blir verklighet

Det går snabbt på sociala medier. Någon kläcker en intressant idé och så plötsligt blir den till verklighet.

Nu är bloggen läraravtrycket  igång och vi är 9 olika skribenter på bloggen som alla jobbar som lärare just nu. Vi kommer att skriva utifrån olika teman varje vecka. Redan nu har alla presenterat sig med var sitt inlägg.

blogg

Välkommen en att ta del av flera lärares vardag och tankar på lararavtryck.moobis.se

Det utvidgade kollegiet

Jag är en av många som pratar med mycket värme och tacksamhet om det utvidgade kollegiet på sociala medier. Varför då kan man undra? Ja, för vad är det då som är så speciellt med det som sker på sociala medier. Det finns många anledningar. En av dem är att det finns en sådan kraft i att dela med sig av det man gör och visad tilltro till det andra gör genom kommentarer som inleder samtal som i sin tur till och med leder till samarbete utanför nätet. 

Ibland hör jag frustration över hur duktiga alla är! Hur orkar folk hålla på så? Det stressar när alla är så positiva och duktiga! Det är kommentarer som levereras från dem som kanske inte än sett möjligheterna i att dela och ta del av andras arbete eller som blir provocerade av att allt låter så lätt och positivt. Jag tänker att när man befinner sig mitt i det här, har man alltid ett eget val. Då och då backar jag ur. Det blir för många intryck och idéer på en gång och tillsammans med en stark vilja att utveckla mitt eget lärande och min undervisning leder det gärna till inre stress. Jag kan pausa. Reflektera och vila för att sedan komma tillbaka och se att det jag pausade ifrån fortgår fortfarande. Jag väljer själv tänker jag.

En annan anledning till att jag hela tiden hittar tillbaka till sociala medier är att jag också kan få bekräftelse på det jag själv gör. Ofta läser jag kommentarer och blogginlägg där jag känner igen min egen lektion eller mina tankar kring undervisning och det stärker tycker jag.

Inspirationen att prova något nytt är en annan del som det bidrar till. Det finns alltid någon som kan lite mer och den någon får man alltid fråga. Det gör att klivet utanför den egna bekvämlighetszonen inte blir lika ansträngande som om man ska ta klivet helt själv. Det har gjort att jag idag flippar mitt klassrum, bloggar, och hittar allt fler sätt att underlätta och göra mitt arbete ännu roligare. Det har lett till en digital resa. Från att vara helt novis till att vara en som vågar prova. Det har till och med gjort att jag presenterat om ”att allt är möjligt” på ett TeachMeet  Av- media i Växjö.

Och sist men inte minst, det sparar tid! Ett ord, en mening eller en bild kan starta en planering för en lektion som plötsligt blir något mer medveten och genomtänkt för att det finns fler som har tänkt, gjort och beskrivit det tidigare. Så var det för ett tag sedan. Någonstans såg jag ordet klocka i kombination med lässtrategierna. Det ledde till att när vi jobbade med en svår text som handlade om natur och kulturlandskap så gjorde vi så här:

Gruppen jag hade var indelad i 4 grupper. En för varje figur – spågumman, detektiven, frågeapan och cowboyen. Varje grupp använde sin strategi. De som ansvarade för spågumman tänkte högt kring texten innan vi började läsa, detektiven fick en klocka att ringa i om det dök upp svåra ord, frågeapan ställde frågor till texten efter varje stycke och cowboyen sammanfattade det hela i slutet.

Klockan användes flitigt. Det var en svår text. Var det någon i de andra grupperna som tyckte att det var dags att plinga så hojtade de till. Vi vände och vred på svåra ord och vi tog oss tillslut genom hela texten. Som avslutning fick eleverna skriva ”exit tickets”.exit_ticket

Jag fick inga önskemål om att förklara något mer eller utveckla något vilket jag hade bett om i uppmaningen ”berätta vad du tyckte var svårt”  Utan alla lapparna handlade om att de hade lärt sig många svåra ord. ”texten var svår i början men sedan förstod jag allt!” Den lektionen blev så bra för att den hade utspelat sig i någon liknande variant, på ett annat ställe i Sverige och där hade någon annan pedagog tänkt för att skapa en medveten undervisning som jag sedan kunde använda och göra till egen medveten undervisning.

Under ett och ett halvt år har jag varit en del i det här kollegiet och jag tycker att det bara växer i styrka och det gör att jag växer i mitt lärande!