Tillgänglighet – finns det en gräns?

Jag har funderat på det där med att vara tillgänglig och vad det gör med mig. Det har genom åren varit viktigt för mig att vara tillgänglig genom att till exempel besvara frågor och funderingar från föräldrar, kollegor och chefer relativt omgående. För att underlätta och  göra det enkelt för mig själv ordnade jag så att jobbmejlen fanns i den privata mobilen. Inte för att det var ett krav utan för att jag tyckte det var praktiskt.

Min inställning till tillgänglighet gjorde att jag vande min omgivning vid att jag svarade snabbt, jag vande mig själv vid att det var så det skulle vara och jag vande mig vid att befinna mig i en kontext där mejlkorgen ständigt och jämt fylldes på. Hela tiden. Det var inget jag funderade så mycket på eftersom det var så det var.

Härom året började jag tycka att det var ohållbart. Stressat läste jag mejl och ibland var det mejl av arten som gjorde att blodtrycket sköt i höjden. Svarade jag då blev det sällan bra. Jag började också ärva vanor från andra pedagoger som jag själv inte var bekväm med. Tillgänglighet på den privata mobilen. Sjukanmälan, frågor och önskemål droppade in när jag nu hade föräldrar som använde en kanal till mig, som jag inte hade önskat.  Plötsligt var jag tillgänglig på ett sätt som gjorde att  jag inte kunde pausa eftersom min mobil oftast är där jag är,  även när jag tränar eftersom mobilen är min träningskompis och podlevernatör.

Det började bli för stressigt och jag hade väldigt svårt att sätta gränser. Tillslut bestämde jag mig för att förändra min tillgänglighet.  Vid ett föräldramöte berättade jag om hur jag ville vara tillgänglig. Att jag ville använda mejlen och inte sms. Jag önskade också att frågor som man kan få svar på av sina barn och genom att läsa veckobrev uppskattade jag att man sökte svar på genom de vägarna. Jag slutade mejla på kvällar om det inte var nödfall och jag försökte låta bli att besvara mejl på helger. Det lyckades inte alltid men det blev mycket bättre.  Läsa mejl var ofta helt ok men genom att släppa mitt eget krav på att svara direkt så blev det också mer genomtänkta svar och ytterst sällan svar i affekt. Det här var beslut som minskade min stress. Jag hade tagit kommandot eftersom det är ju jag och bara jag som kan styra över mitt sätt att hantera tillgängligheten.

Nu finns jag i en annan kontext. I den här finns det en helt annan mejlkultur och plötsligt ser jag vad det gör för mitt välbefinnande. Jag får oombett ett stöd i att ta paus och underförstått tolkar jag det som en signal att det är ok att sätta på pausknappen ibland i informationsflödet. Det kommer ytterst sällan mejl från kollegor och chef under helger och ganska sällan sent på kvällar. Nu tror jag inte att alla människor är som jag men jag kan också tänka mig att det finns en och annan till där ute som faktiskt precis som jag ibland kan ha svårt att avstå att flippa in på mejl, tänka jobb eller ta del av jobbet på många av dygnets timmar. För min del har det varit väldigt bra med en stödstruktur att fortsätta min goda intention att sålla bort det som stressar mig.

Jag har äntligen börjat använda en riktigt bra funktion som finns i mejlprogrammet. Fördröjning. Jag kan skriva mina mejl när det passar mig men jag behöver inte skicka iväg dem förrän arbetstiden börjar om det inte är något väldigt akut.  Jag har nämligen haft lite svårt att bara lägga mejl i utkorgen för då är det ett moment kvar och som ska göras sen och till sen kommer jag aldrig känns det som. Dubbelt kan tyckas men mig stressar det inte när jag själv kan styra över min tid och jobba när det passar. Men för mig blir det viktigt att inte bidra till att förändra en mejlkultur som jag själv upplever hjälper till att hantera stress.

tillgänglighet_2

I det enorma informationsflödet vi finns i och den tillgänglighet som vi är en del av är det kanske dags att fundera lite på vad den gör med oss. På en konferens nyligen mötte jag en chef som sa: Jag mejlar aldrig efter klockan 17 och på helgen. Jag vill visa mina medarbetare att jag respekterar att deras arbetstid är slut för dagen. Men att jag själv sedan väljer att jobba andra tider, det är ett eget val jag gör.

Vad gör den inställningen med en organisation och dess välmående? Spelar den roll? Eller är det helt och hållet upp till den enskilde individen att ta eget ansvar?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s