Komplementär hållning

Ibland möter man begrepp som gör att ett perspektiv byte behöver ske. Begreppet rör om i den ordning som man har sett världen genom. Den nya kunskapen kan inte direkt assimileras in i tidigare förståelse utan den tidigare förståelsen behöver kanske byggas om. Byggas på nytt. Jag stötte på ett sådant begrepp i veckan – komplementär hållning.

Vi pratar mycket om likvärdig skola och det kompensatoriska uppdraget. I Lgr 11 står det:

En likvärdig utbildning
Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Den ska främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper.
Skollagen föreskriver att utbildningen inom varje skolform och inom fritidshemmet ska vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. Normerna för likvärdigheten anges genom de nationella målen. En likvärdig utbildning innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolans resurser ska fördelas lika. Hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Det finns också olika vägar att nå målet. Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen. Därför kan undervisningen aldrig utformas lika för alla.
Lgr 11 s. 8

Likvärdighet innebär inte likformighet, att alla ska göra lika, utan att alla ska få förutsättningar att nå målen och därför har vi i skolan ett kompensatoriskt uppdrag.

Jag sitter på en föreläsning om  Interkulturellt skolledarskap med Pirjo Lahdenperä som är professor i interkulturell pedagogik.  En väldigt bra föreläsning som väcker många tankar. Bland annat en fundering om komplementär hållning och då i motsats till kompensatorisk hållning.

IMG_9039
Interkulturellt – beskrivning.

I föreläsningen lyfts begreppet komplementär hållning. Det hon menade var att vi idag utgår  från kompensatorisk hållning och  letar efter de ”fel” som finns i barnets omgivning eller alternativt hos barnet. Vi ska kompensera de brister som vi anser finns för att målen ska vara möjliga att nå.Om vi i vårt uppdrag istället  utgår från komplementär hållning och ser de möjligheter som finns hos varje individ, det som varje individ tar med sig till skolan,  då letar man inte efter det som är fel utan det som man kan komplettera med vilket gör att man ändrar fokus.  Vi letar möjligheter istället för brister. Vad händer med vårt förhållningssätt då?

IMG_9040

Det här väckte många tankar hos mig. Spelar begreppen stor roll? Vad skulle det göra med våra verksamheter om vi börjar se vårt uppdrag ur  komplementär hållning istället? Skulle vi bemöta människor på ett annat sätt? Skulle förmågor och möjligheter hamna i fokus istället för brister och problem? Kan vi använda det i alla sammanhang i våra möten med  i skolans värld.

Står begreppen mot varandra? Eller kan de användas tillsammans?

För min del väckte det många tankar. Komplementär hållning är definitivt ett begrepp som jag behöver fundera mer över.

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s