Till en, till många eller till hela världen – vem skriver jag till? 

Under det senaste halvåret har jag funderat över hur mycket som delas på sociala medier i form av brev, mejl och kommentarer från pedagoger i olika verksamheter. Det kan vara både positiva som negativa saker som formulerats.

Pedagoger som hyllar sina elever och vill låta föräldrar veta det i ett extra mejl hem. Kommentarer som återges ur sitt sammanhang eller kanske i sitt sammanhang och hembrev som sprids vidare.

Vad anledningen är till att det sprids finns det säkert lika många förklaringar till som likes och kommentarer på inläggen. Jag funderar inte så mycket på vad anledningen är utan mer på möjligheten att skapa förtroendefulla relationer. Jag funderar på förtroendefulla relationer som skapas i ömsesidighet.

Jag funderar på hur den här offentligheten påverkar relationerna. När jag sitter vid min dator och svarar på ett av otaliga mejl, skriver veckobrev eller förmedlar fantastiska upplevelser i klassrummet, ska jag då tänka att det är till dem på sändlistan som är mottagare eller ska jag tänka att det är till många på sociala medier? Och hur påverkar det skrivandet och förmedlandet av informationen? Hur påverkar den vetskapen att jag väljer att informera eller avstå?

För egen del så är skrivandet en relativ ok uppgift. Nu för tiden. I början av min lärarkarriär var det med enorm vånda jag skrev breven. Jag var väldigt rädd för att missförstås, misstolkas och framförallt för att ha en ton i brevet som sände fel signaler. Vi skulle skriva hembrev på den skolan jag jobbade på då så det var bara att bita ihop och träna. Hade jag då vetat att jag eventuellt skrev till hela världen då hade det förmodligen  tagit ännu mer av min planeringstid än vad det gjorde. Den planeringstiden som ska räcka till så mycket.

Precis som det finns en oändligt många orsaker till att man gör information offentlig så finns det lika många olika skribenter i skolans värld. En del är briljanta på att formulera sig och gör det enkelt, en del sliter hårt och ytterligare en del tänker kanske inte alls på att mottagaren kan tolka texten på ett helt annat sätt än det var tänkt. Men alla som skriver har förmodligen till syfte att informera och berätta om det som händer i skolan.

Jag såg en tweet för någon månad sedan där en person med många följare hyllade sitt barns lärare genom att lägga ut en bild på det positiva mejlet som hade skickats och responsen var enorm från läsarna på twitter. Läraren hyllades.

När jag läste kunde jag inte låta bli att fundera på om det var det som skribenten hade i tanken när hen skrev sitt mejl, att mejlet skulle åka runt på sociala medier. Jag kunde inte heller låta bli att fundera på vad det gör för förtroendefulla relationer. Hur påverkar det när frågor av annat slag ska lyftas?

När jag ser att texter delas som är adresserade till en viss mottagare eller till en viss grupp kan jag inte heller låta bli att fundera om det i förlängningen kommer att påverka relationen och om det är skolan och pedagogerna som ensamma är ansvariga för att förtroendefulla relationer skapas?

Det kanske inte är ett problem för man kanske inte behöver ställa delakulturen mot förtroendefulla relationer eller så behöver man det.

Det funderar jag på.

 

6 thoughts on “Till en, till många eller till hela världen – vem skriver jag till? 

  1. Helena Roth 22 mars, 2015 / 11:42

    Spännande funderingar T, och definitivt något som jag tror är i stor förändring idag, just pga lättheten vi delar med oss av saker. När jag läste kom jag att tänka på en podcast med Seth Godin som jag bloggat om, letade upp den, och yup. Jag mindes rätt, tycker den ger en vinkel som berikar även funderingar som dina: http://herothecoach.com/2013/07/27/part-4-seth/

    Vad tycker du?

    Gilla

    • thereselinner 22 mars, 2015 / 17:03

      Tack Helena för länk och kommentar!
      Nu är det inte säkert att jag har förstått texten helt rätt när jag har läst med min knackliga engelska! Men som jag förstår det så tycker jag att det är en vinkel som berikar. Det blir en aspekt till tänker jag. På vilket sätt gynnar det våra barn att föra ett samtal om ett problem på sociala medier om vi inte innan dess har försökt möta avsändare till texten. För om inte vi vågar/kan möta andra vuxna så är det kanske svårt att få våra barn att våga det framöver. Så tänkte jag när jag läste.

      Gilla

      • Helena Roth 22 mars, 2015 / 19:12

        Lyssna till podcasten! Tips nr ett. 🙂
        Och visst, så kan det vara. Att visa i handling är en god strategi. Men samtidigt – ibland kan jag ”pysa ur mig ilska eller känsla X, Y eller Z” via sociala media, med mina (i hög utsträckning) vänner, publikt ja, men ändock vänner/twänner, som gör att jag sen inte har något behov av att ta det vidare. Är det alltid bättre att ta något med ”den det berör” först innan man snackar med någon annan om det? Jag tror inte det. ibland. Ibland inte. Precis som med allt annat. Det varierar helt enkelt.

        Gilla

  2. frokenevasskola 22 mars, 2015 / 16:31

    Mycket klokt funderat! Jag håller med dig i detta. Ibland kan man lockas av att dela med sig av ett positivt mail från en förälder, men jag brukar låta bli för det är kanske det som gör att vi har förtroende för varandra. Jag är inte så förtjust i när det delas så att säga ”dåliga” exempel på lärares olika läxor/veckobrev heller eftersom det undergräver vår egen yrkeskårs kompetens. Om man har åsikter om det borde man försöka ta upp det med läraren i fråga istället för att söka stöd på sociala medier. Men, det är kanske det som är knäcken i frågan? ”Vi (samhället?)” har blivit för fega/rädda för att konfrontera ansikte mot ansikte så vi använder oss av sociala medier istället. Det kanske också finns en okunskap om hur man framför kritik så att inte mottagaren blir trampad på tårna, för det är svårt. Det är lika svårt att ta emot denna kritik med öppet sinne och inte ta det personligt och gå i försvarsställning, eller hur? Det är ett givande och tagande hela tiden, där hem och skola lever i en symbios som vi måste få att fungera och det krävs ett ömsesidigt arbete från båda håll.

    Gilla

    • thereselinner 22 mars, 2015 / 17:10

      Tack Eva! Ja, det jag har funderat mycket på är vad det leder till i skapandet av relationer. För om man inte vet vart mejlet kommer att hamna kanske man inte tar kontakt. Relationsskapande är ju inte enkelt och som du skriver så är det ett givande och tagande. Det finns en poäng i att fundera på varför man delar tänker jag. Vad är det man vill uppnå? och vilka påverkar den? Det kankse är en konflikt som är beskriven och som en mottagare inte uppskattar att få läsa om och visar det på sociala medier. Då finns det en part till som följer med. Ja, det är frågor att ta ställning till i en tid där allt går så fort!

      Liked by 1 person

    • Helena Roth 22 mars, 2015 / 19:09

      Mmm, det är tankeväckande. Mycket finns det att fundera över.

      Själv tänker jag att OM jag ”söker stöd i sociala media” gör JAG det oftast eftersom jag inte vet om min tolkning är helt off och udda, eller om fler kan uppfatta något som jag. Det ger mig distans till min egen tolkning och kan också skapa reflektion, vilket kan leda till att jag 1) väljer att ta upp det med berörd lärare eller vad det nu är, utifrån ett lite mer stabilt grundläge eller 2) jag inser att jag gjorde en höna av en fjäder och min ilska/irritation/frustration osv har försvunnit, så varför ska jag kontakta läraren i fråga.

      Så det där stödsökandet kan ju också vara något som ger mig och relationen en extra dimension som kan berika. Men visst, sett exempel på motsatsen oxå så klart.

      Fast jag tänker oxå kring det där med undergrävandet av kompetens, att den kommer man nog inte från, eller rättare sagt, den sitter faktiskt i tankarna kring vad det betyder. Det betyder ju de facto inte mer än att någon tabbat sig i någon form. Och jag gillar tabbar, önskar vi alla tabbade oss lite oftare och gärna delade med oss av det, dessutom! Och, det jag eg ville komma till, det förekommer bland så mga yrken. Hur mga exempel på riktigt kassa rubriker från journalister har jag inte sett florera på nätet? Och hur mga journal-skrivelser från sjukvården har jag inte asgarvat åt i mina dagar? Så det är långt ifrån något som är lärar-specifikt. Del av vårt samhällsklimat? På gott och ont, så klart. Men skillnaden mellan att ta det som en klackspark eller gräva ner sig och skämmas ihjäl sig, är, de facto, bara en tanke.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s