Att kliva utanför bekvämlighetszonen och bli en lite bättre lärare

Att kliva utanför bekvämlighetszonen är något som leder till erfarenheter och insikter som gör mig till en lite bättre lärare för varje gång. Pröva på något som jag inte känner mig säker på, som jag inte provat förut och som i första tanken känns omöjlig att klara ut.

För ett tag sedan fick jag  förfrågan om att skriva en artikel som skulle handla om hur jag arbetar med bloggen som lärande verktyg i min klass. Absolut, visst kan jag göra det svarade jag direkt. Sedan när jag insåg vad jag sagt ja till kom tvivlet. Jag som inte kan skriva… Jag har aldrig skrivit en artikel i hela mitt liv…. Hur ska jag klara det??

Jag startade den här bloggen för ungefär ett år sedan. En av anledningarna till det var att jag behövde träna på att skriva med vetskapen om att  eventuellt kommer någon som jag inte känner läsa det jag skriver. Jag behövde förändra min syn på mitt eget skrivande. Det är en utmaning att sätta ord på tankar och händelser för att sedan sprida det till andra tycker jag.

Artikeln blev skriven, responsad av en tålmodig journalist och därefter publicerad i tidskriften Svenskläraren. Blogga med klassen av Therese Linnér heter artikeln. Jag överlevde och dessutom fick jag känna den fantastiska känslan av att ha klarat något som jag inte trodde jag kunde. Men med stöd och hjälp gick det. Lycka!

artikel

Hur gör det här mig till en lite bättre lärare? Jo, för att det där att våga pröva sig fram utan att veta den självklara vägen till målet, att inte vara säker på att man ska nå målet eller att inte ge upp för att man inte ser svaret på problemet direkt är något som elever i skolan ställs inför varje dag. Genom åren har jag märkt att en stor del av undervisningen handlar om att få elever att se på sitt eget lärande på ett sätt som gynnar lärandet istället för hämmar det. Många elever som är i mellanåren har redan skapat sig en bild av vad de kan och inte kan vilket kan leda till att man inte kommer vidare och tar del av uppgifter som ligger utanför närmanste utvecklingszonen. Framförallt i matematik och i skrivande tycker jag att jag kan se detta. Då behövs det någon som visar redskap för att våga prova, någon som visar att det handlar om kunskap om hur man kan göra, stöd av någon som kan och egen vilja att försöka. Kan man kombinera alla dessa faktorer så kan man komma förbi svårigheten som verkar oöverstiglig.

Genom att jag också utsätter mig för något som jag inte riktigt behärskar så blir jag påmind om känslan och tankarna. Jag ta med mig dem in i mötet med eleven. Tar med som en påminnelse, men inte som en ursäkt för att bekräfta elevens ovilja att försöka utan som ytterligare ett redskap i min undervisning. Nu vet jag med att alla inte reagerar som jag, men det finns en poäng i att ha varit i situationer som påminner om elevers klassrumssituation med jämna mellanrum, och då särskilt när man som jag har jobbat rätt länge. Genom att komma ihåg hur det känns att vara elev blir jag en bättre lärare, tänker jag.

Här på bloggen har jag skrivit massor av inlägg om kamratrespons och det beror på att jag tror starkt på det som ett redskap för lärandet. Jag har läst massor av böcker av forskare som har sett kamratreponsens fördelar och hur man genom att jobba med det strukturerat kan få elever att utveckla sitt skrivande väldigt mycket. När jag nu lämnade ifrån mig en text i en texttyp jag aldrig tidigare hade skrivit i var det väldigt pirrigt. Men så lärorikt. Jag fick respons som utvecklade min text. Jag lärde mig massor av en som kunde mer. Och jag fick tillfälle att träna på att släppa prestationsvånda och prestige för att istället passa på att lära mig något. För respons är inget jag upplevet under min skolgång, då handlade det om rätt och fel, inte förrän när jag på senare år skrev uppsats på universitetet fick jag hjälp med tips på hur jag kunde utveckla texten i uppsatsen.

Att sätta sig i elevsituation med jämna mellanrum är något som gör mig till en bättre lärare. Jag får fatt i det som kan vara en jobbig känsla för elever vilket gör att förståelsen ökar och jag blir bättre på att ge redskap till de elever som inte tycker att de kan eller vågar anta utmaningen i att lära sig något nytt som känns övermäktigt. Jag blir påmind om att svårigheter inte alltid är svårigheter i förståelse av faktakunskap eller liknande, svårigheter kan lika väl bestå i att man inte vågar angripa uppgiften av olika skäl.

Vi kan tillsammans utmana och övervinna svårigheterna. Bestiga berget med ett steg i taget!

2 thoughts on “Att kliva utanför bekvämlighetszonen och bli en lite bättre lärare

  1. Henrik Birkebo 7 mars, 2015 / 15:58

    Helt rätt. Ledare som begär av andra att de ska kliva ur bekvämlighetszonen behöver även göra så själva. Och lärare är ju ledare.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s