Lyssna – undervisningens svåraste konst?

”Människor kan vara så uppfyllda av sin egen historia, då är det svårt att höra vad andra säger” sa en väldigt klok och kär vän till mig en gång. Det är en mening som har etsat sig fast hos mig och som jag har återkommit till många, många gånger. Vi lever i en tid där det finns alla möjligheter att föra fram sitt budskap och det är fantastiskt eftersom det finns oändligt många kloka och inspirerande människor i vår värld. Att lyssna på dem skapar ofta nya tankar och perspektiv. Det är bra. Det finns en annan sida av det hela också. Att vara så uppfylld av sitt eget budskap så att man inte kan lyssna. I möten. Vad händer då?

Att vara uppfylld av sin egen historia gör det svårt att lyssna och föra samtal med andra. Kanske inte för den som framför sina tankar men för den som vill att det ska bli ett samtal. Det har jag tänkt väldigt mycket på. Dels som förälder (här skulle man kunna skriva en och annan ursäkt för riktigt uselt lyssnande) men också eftersom det är mitt jobb. Det är mitt jobb att föra fram tankar och information. Men vad händer om jag inte är bra på att lyssna?

I pedagogisk litteratur, i föreläsningar och i diskussioner om lärande pratar man, och även jag, om att ställa de stora frågorna, de feta frågorna eller öppna frågorna. Vad vi än väljer att kalla dem så är det fokus på formuleringen av frågorna och det tror jag är en väldigt viktig del i mötet i klassrummet. Vi är där för att få eleverna att utvecklas och att ”bli varma i hjärnan” som en föreläsare jag lyssnade på för ett tag sedan sa. Då behövs det uppgifter och frågor som kräver tankeansträngning. Det jag har tänkt mycket på är att det inte pratas lika mycket om lyssnandet och den konsten som det innebär. Lyssnandet för att fånga det som verkligen sägs. I stora grupper, i mindre grupper eller i mötet med den enskilda personen. Det behöver inte vara i undervisningen det kan vara även i stunden efter. Det är många gånger som poletten har trillat ner först när jag har kommit hem. Då har jag förstått vad eleven ville säga. Förmågan att lyssna var inte på topp i det mötet.

I undervisningen blir lyssnandet viktigt för att verkligen få underlag till många av de kunskapskrav som handlar om att analysera, föra samtal framåt och fördjupa dem samt utveckla sina tankar. Om jag tränar upp min förmåga att lyssna så kanske jag inte blir lika beroende av att få fatt i elevernas kunskaper i skriftliga prov i slutet av ett område. När jag hör ungdomar prata om skolan så är det ofta, ofta det där sista skriftliga provet som de tycker ligger till grund för betyget. Om det är så vet jag inte. Men deras åsikter om undervisning och bedömning har väckt ännu fler tankar om undervisning och bedömning hos mig.  När jag tänker på min egen undervisning ser jag att ju mer jag tränar upp förmågan att verkligen lyssna desto fler sätt att få syn på kunskaper skaffar jag mig. Men det är inte lätt. Det är först när man lyssnar på riktigt som man hinner ta ett steg tillbaka och se saken ur fler perspektiv och för att klara det behöver medvetenheten om lyssnandet vara stor tänker jag.

När jag läste Att följa lärande- formativ bedömning i praktiken av Dylan Williams i hittade jag äntligen en text om lyssnandet. Det utvärderande och tolkande lyssnandet. William berättar:

”John Wooden var en av alla tiders bästa basketbolltränare i college – vissa påstår att han var den bästa av alla idrottstränare (Serwer,2010). En gång frågade man honom varför andra tränare var mindre framgångsrika, och han svarade ”De lyssnar inte. Lyssna är det bästa sättet att lära sig på. Du måste lyssna på dem du handleder” (Serwer, 2010). (William, 2013 s.100)

Dylan William fortsätter med att visa på att man kan lyssna utvärderande vilket innebär att genom det lyssnandet lär sig läraren bara om eleverna har förstått eller inte och om man ska lära ut stoffet igen på ett annat och förhoppningsvis mer lyckosamt sätt. Ett annat sätt att lyssna på är att lyssna tolkande.

Lärare som inser att det ofta finns information om hur man kan lära ut något på ett bättre sätt i det som eleverna säger – och hur man alltså kan anpassa undervisningen för att bättre motsvara elevernas behov – lyssnar tolkande.

Vad de lärarna försöker lära sig av elevernas svar är inte ”Har de hängt med?” utan ”Vad kan jag lära mig om elevers tänkande genom att lyssna noga på vad de säger?”

(William, 2013 s.100)

Det är en utmaning att vara så koncentrerad på här och nu så att man kan lyssna tolkandet. Det krävs närvaro. Jag läste en artikel i tidningen Origio: Handledning av kollegors effektivt – om det görs rätt som handlade om Lill Langelotz forskning om kollegial handledning. När kollegorna hade arbetat efter en struktur där man presenterade ett problem och sedan fick alla formulera sin syn på saken. Strukturen på samtalet var väldigt tydlig och ledde till lyssnande eftersom det ingick i strukturen. Efter ett tag började lärarna använda ett mer lyssnande förhållningssätt även i klassrummen och i relationerna med eleverna. Det skapades ett mer demokratiskt synsätt. När jag läser artikeln tänker jag att träning ger resultat. Det är inte bara frågorna i mötet med eleverna som man behöver ha fokus på utan också sitt sätt att lyssna. En utmaning.

Jag tänker att lyssna är en konst och ju mer intensiv tillvaron är desto svårare är det att behärska den konsten och inte falla in sin egen historia och tankar. Jag tänker fortsätta öva mig på konsten att lyssna. Och träna upp förmågan att lyssna tolkande i undervisningen. Jag tror att precis som  allt annat behöver man bli påmind och träna för att bli riktigt bra. Det är mitt mål det här läsåret. Att verkligen lyssna för att kunna föra samtalet vidare på lektionerna och inte missa alla klokskaper som eleverna säger för att jag är för upptagen av nästa steg som vi ska ta tillsammans.

Dessutom är det inte alls dumt att träna upp förmågan att lyssna oavsett i vilket möte man än befinner sig i tänker jag.

Här och nu, fokus! Det ska jag tänka på!

 

Ps. Tillägg till inlägget ett par år senare;

Ett tips jag fick när jag delade det här inlägget på nytt 2017 var ett bra inlägg med många konkreta tips för att arbetat med att lyssna är Anna Kayas inlägg om Förmågan att lyssna.

 

4 thoughts on “Lyssna – undervisningens svåraste konst?

  1. Helena 21 februari, 2016 / 15:27

    Jag ser att inlägget är från 2014 och med risk för att du redan känner till den här boken så kommer jag ändå att tipsa dig. Det här med lyssnande är något jag själv tänkt mycket på den senaste tiden. I förhållande till mina elever, kollegor och privata relationer. Jag håller just nu på och läser The lost art of listening av Michael P Nichols. Mycket intressant bok och jag lär mig mycket. Tack för ett intressant inlägg.

    Liked by 1 person

    • thereselinner 21 februari, 2016 / 17:43

      Hej Helena!
      Tack snälla för boktips. Den har jag inte läst men lägger in den i min läslista! Det är en förmåga som behöver övas och övas. Många missförstånd skulle kunna undvikas på alla plan. Tack för att du tagit del av inlägget!

      Therese

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s